Ursäkta vitsen, men han bjuder in till den själv. Det här är verkligen en mycket kort sammanfattning av ett extraordinärt liv. Den är också väldigt annorlunda jämfört med andra biografier. Han må vara en av världens mest intelligenta människor, men något litterärt geni är han inte. Där andra skulle ha försökt skapa dramatik och använda en smula litterär gestaltning berättar han bara rakt av vad som hänt. Inga som helst krusiduller. Bara ren fakta. Ganska fascinerande faktiskt.

OK, ett och annat kosmologiskämt slinker med, och lite andra prov på extremt torr akademisk humor. Nörderi i sin mest utvecklade, geniala form. Men annars berättar han med samma tonläge om såväl strängteori och singularitet som ett ganska uppseendeväckande slut på sitt första äktenskap. Återigen: fascinerande.

Jag är en av de ca nio miljoner människor som har hans megasuccé Kosmos stående i bokhyllan. Jag tillhör även de 6,6 procent som har läst ut den. Det var när jag läste om den franske ekonomen Thomas Piketty på bloggen Cornucopia? Som jag ramlade på det ganska roliga ”Hawking-indexet”, som är bokjätten Amazons helt ovetenskapliga sätt att mäta hur många som faktiskt läser ut boken de köpt. Men även om jag alltså läste boken när den kom på svenska 1988 betyder inte det att jag begrep särskilt mycket. När Hawking i slutet på Min historia sammanfattar sin kosmologiska livsgärning på några sidor hänger jag inte riktigt med heller denna gång. Men kul är det!

Nåväl, tillbaka till boken. Vi får följa Hawking från hans barndom och uppväxt i ett akademikerhem, hans utbildningsväg och hur hans intressen utvecklade sig. Han har studerat både vid Oxford och Cambridge och umgåtts dagligen med andra snillen sedan dess. När han var tjugoett år fick han diagnosen ALS, och han berättar öppet och ärligt om de konsekvenser sjukdomen fört med sig. Här finns inga spår av bitterhet över de två kraschade äktenskapen, utan istället en tacksamhet över att ha upplevt dessa och en väldig glädje och stolthet över sina tre barn. Vi får veta hur det fungerat med hans kommunikationsutrustningar och hans förhållande till sin talsyntesapparat. Han berättar om alla de gånger han själv och omgivningen trott att slutet var kommet. Allt berättas så häpnadsväckande osentimentalt att det därigenom faktiskt blir rörande.

Om någon annan hade skrivit den här boken hade den dels varit flera hundra sidor lång och dels varit mycket mer dramatisk. Det handlar om en enastående människa som levt ett enastående liv. Men det här är hur han själv väljer att framställa sig, och det är kanske så här han är och fungerar. Helt faktabaserad och rationell. Han skriver i början av boken att han inte tycker att hans brist på social smidighet varit ett hinder. Och han inser att hans sjukdomstillstånd gjort att han sluppit undervisa och sitta med i tråkiga kommittéer, utan istället medfört att han kunnat koncentrera sig helt på sin forskning. En lyx som är få förunnat.

När han ser tillbaka på sitt liv ser han en man som upplevt och åstadkommit fantastiska saker. Jag som läsare tycker också att han är fantastisk. Och även om jag kanske velat komma honom närmre så är jag glad att han låtit mig komma såpass nära som han faktiskt har i denna korta, märkliga bok.