Det slår mig när jag läser Mian Lodalens roman Dårens dotter att det finns något djupt tvivelaktigt i att berätta en historia genom ett barns ögon. Kan en vuxen verkligen göra anspråk på barnets upplevelsevärld? Förstås har man minnen, men inte fullt tillträde till dem. Blicken bakåt silas genom tjocka filter av vuxenhet. Bara ett barn kan egentligen minnas hur det är att vara barn. Men kanske är inte exakthet det mest eftersträvansvärda. Viktigare är väl att överhuvudtaget nå igenom de där filtren och i förbifarten lyckas ge illusionen av precist återskapad barndom. Mare Kandre, Harry Martinson och Stig Dagerman är till exempel mästerliga i detta, att paketera så att det berör.

Lodalens delvis självbiografiska roman handlar om Connie, en stökig men livskraftig flicka som växer upp i Jönköping under 60- och 70-talet. Mamman är död. Styvföräldrarnas barnvänlighet är lika förstelnad som deras äktenskap. I skolan har hon inte mycket att hämta. Ett ovärdeligt gläjdeämne finns i vännen Kalle, alltid pigg på sabotage eller på att tävla om vem som vågar ligga kvar längst på rälsen.

Och så pappan. Som krockar bil och båt som ingen annan. Som ”lånar” en AK 4 under repmånaden. Som betar av flickvänner på löpande band. Av andra känd som dåren och tattaren, i egna ögon en världsvan mångsysslare med koll på allt. Närmast sanningen ligger kanske en man med bristande impulskontroll, drag av mytomani och en oförmåga att upprätthålla relationer. Men förstås kan även en opålitlig och ansvarslös pappa vara förbannat skoj. När resten av Connies omvärld är intolerant, oförstående och stel som en kyrkofasad erbjuder han det eftertraktade: berättelser och äventyr. På gott och ont.

Nog för att vissa av romanens scener lär ha varit långt mer intressanta för författaren än för läsaren (den gömda hamstern – så spännande är den inte), men det må väl vara hänt i självbiografiska sammanhang. Med pappans upptåg som ett medryckande tragikomiskt dragplåster utvecklar Connies berättelse en stark och rättfram smak som blir svår att inte ta på allvar. Trots att det gäller en exceptionell uppväxt finns här fundamentala mönster som genomsyrar allas barndomstider. Dårens dotter handlar om barnets försök att kompromissa mellan sitt livliga inre och en inkonsekvent, hycklande och obegriplig vuxenvärld. Det är fullt gångbart som bredvidläsning till allas minnen.