Året skrivs 1929 och det glada tjugotalet sjunger på sista versen. Den 25 oktober infaller den ödesdigra svarta fredagen, då börsen störtdyker världen över.

Men än så länge lever tidens intellektuella livets glada dagar. Författare, konstnärer, regissörer, skådespelare, arkitekter med flera trängs på kaféernas uteserveringar, krogar, kabaréer, teatrar, gaybarer, biografer och bordeller i Berlin, Paris och Wien. Tiden kännetecknas av rastlöshet, vilsenhet, dekadens, kreativitet och nöjeslystnad kombinerat med mycket alkohol och droger. Det påstås att det i metropolen Berlin finns något att hämta för alla erotiska smakriktningar.

I Florian Illies nyutkomna bok Kärlek i hatets tid: Europa på randen till världskrig 1929-1939 får vi så gott som ingenting veta om författarnas böcker eller konstnärernas tavlor, men desto mer om deras utsvävande kärleksliv – otrohetsaffärerna, lidelserna och vanvettet.

Med stigande förundran tar jag del av dramatikern Bertholt Brechts solkiga romanser och författaren Kurt Tucholskys bedrifter som hjärtekrossare.

Filmstjärnan Marlene Dietrich ligger inte herrarna långt efter. Om nätterna för hon ett utsvävande sexliv med älskare av båda könen. Dietrich beslutar att lämna det tyska filmbolaget UFA – och man och dotter – till förmån för konkurrenten Hollywood. Ett påfrestande pendlande fram och tillbaka över Atlanten blir följden.

Det är på en av dessa resor som hon stöter ihop med författaren och karlakarlen Ernest Hemingway. Båda drabbas av kärlek vid första ögonkastet. Dessvärre rör det sig, enligt Hemingway, om ”en osynkroniserad passion”, då båda är upptagna på annat håll. De håller emellertid kontakten i decennier via brev. De flesta kärleksförbindelser i boken tycks mig för övrigt osynkroniserade – utan att någon nämnvärt bryr sig. Harmoniska relationer är nästintill obefintliga.

Adolf Hitlers maktövertagande 1933 sätter definitivt punkt för den så kallade Weimarrepubliken, som föddes ur det krigshärjade Tyskland efter första världskriget. Den brittiske författaren Christopher Isherwood blir vittne till nazisternas och kommunisternas brutala slagsmål på gatorna i Berlin. När de homosexuellas barer bommas igen och kunderna trakasseras av Gestapo inser han vad klockan är slagen. Det är hög tid att ge sig av!

Med Hitler vid ratten blir de judiska intellektuella fråntagna sina befattningar, sina medborgarskap och tvingas gå i exil. Många är förutseende nog att packa sina väskor redan medan riksdagshuset brinner den 27 februari 1933. Siktet är i första hand inställt på Paris, London, franska rivieran samt Schweiz.

I exilen kastar man sig förstås in i nya kärleksaffärer!

Jag fick upp ögonen för den tyske kulturjournalisten Florian Illies redan för tio år sedan, då jag charmades av hans underbara Århundradets sommar – 1913. Illies använder sig av samma koncept i sin nya bok: ett underhållande hopkok av skandaler, osämjor och trassliga kärleksaffärer – allt på ett särdeles tilltalande, emellanåt ironiskt och rakt igenom elegant språk. Men resultatet tycks mig mindre lyckat, kanske på grund av det större formatet. Det blir en smula tjatigt med alla dessa otrohetsaffärer i längden. Relationerna är också invecklade till den grad att det inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Faktauppgifterna har Illies enligt bokens omfattande bibliografi hämtat ur biografier, dagböcker, brevsamlingar med mera.

Det stora antalet personer (de flesta med tyskklingande namn) som fyller boksidorna överväldigar läsaren. De försvinner och återkommer x antal sidor senare. Författaren själv hyser stor medkänsla med de porträtterade och har överseende med deras otaliga brister.

När jag långt om länge slår ihop bokpärmarna har jag i ett anteckningsblock klottrat ned författare, som jag blivit nyfiken på under läsningen. Å andra sidan har jag blivit avskräckt när det gäller vissa andra på grund av deras motbjudande uppträdande.