Recension

: Nattens skogar
Nattens skogar Djuna Barnes
2018
Modernista
5/10

Ser inte skogen för alla träd

Utgiven 2018
ISBN 9789177811770
Sidor 156
Orginaltitel Nightwood
Översättare Thomas Warburton
Först utgiven 1936

Om författaren

DJUNA BARNES US novelist and illustrator 1892 to 1982
Djuna Barnes (1892–1982). Amerikansk journalist och författare som räknas bland modernismens stora namn. Hon flyttade till Paris 1921, där ett internationellt avantgardistiskt kulturliv frodades, och blev snart en del av den inre kretsen i Natalie Clifford Barneys salonger. Ladies Almanack (1928) är en satirisk nyckelroman om de lesbiska kvinnorna i denna krets. Bland hennes andra verk finns poesi- och novellsamlingarna A Book (1923) och A Night Among The Horses (1929) samt romanen Nightwood (1936). Dramat The Antiphon (1958) fick sitt uruppförande i Stockholm 1962 (Växelsången) i översättning av Dag Hammarskjöld och Karl Ragnar Gierow.

Sök efter boken

Mina associationsbanor kan ta de mest oväntade vägar ibland. Vägen till att bli nyfiken på amerikanska Djuna Barnes böcker till exempel, gick via den dansknorska DJ-duon Djuma Soundsystem och deras elektroniska nästan drömska låt – Les Djinns från 2003.

Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det svenska bokförlaget Modernistas mycket läckra omslag till Djuna Barnes Natt bland hästar i ett bokhandelsfönster. För mig var det av någon anledning självklart. Eftersom jag gillade DJ-duon Djuma Soundsystem så skarpt vore väl helt logiskt om en författare vars förnamn lät nästan likadant, kunde ge mig lika positiva erfarenheter, resonerade jag. Av någon anledning är det dock först nu, jag tagit mig an något som amerikanskan har skrivit.

Det är således med ganska höga förväntningar jag givit mig i kast med Djuna Barnes Nattens skogar som i sitt engelskspråkiga original kom ut 1936. En svensk översättning kom först tjugo år senare, men det är Modernistas utgåva från ifjol jag läst.

Boken består av åtta berättelser, som inte är helt lättillgängliga. På många håll beskrivs den som Barnes mästerverk och redan i bokens förord varnar T.S. Elliot att ”den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den”. Det har även kallats ”världens mest komplicerade terapiroman”.

Barnes lär har också arbetat ner den från sina ursprungliga 670 sidor till de mer hanterbara 156, för att hon var skraj för att läsarna med den tidens ögon kunde uppfatta det hon skrivit som alltför erotiskt och religiöst frispråkigt.

Hur som helst ska man nog läsa denna bok för att njuta av språket och författarens förmåga att iaktta människor. Det tar ett tag att komma in i språket, men när man väl kommit i det, lyser det som solen första vårdagen efter en lång och grå vinter. Den vimlar också av sinnliga metaforer.

Berättelsen ”La somnambule” 39 sidor in i boken till exempel – utspelas på ett café i närheten av St. Sulpicekyrkan i Paris. Till Café de la Mairie du Vie tar doktor O´Connor med sig sin betydligt yngre vän Felix. Och jag gillar hur Felix betraktar doktorn

Till och med doktorns favoritgest – att plocka hårstrån i näsborrarna – föreföll som en vulgarisering av någonting som en gång varit ett tankfullt plock i skägget

Några sidor in i berättelsen kommer dessa två herrar rädda en kvinna (som enligt en rusande pojke som hämtar dem) ”som svimmat men inte vaknar”.

Ängslig för att avslöjas som en läkare utan legitimation räddar doktorn henne, och några dagar senare besöker Felix och O’Connor henne på det hotell där hon säger sig bo. Hon heter Robin. Berättelsen ångar av de tidigare nämnda sinnliga för att inte säga antydande erotiska metaforerna, men som läsare vet du inte riktigt vart de ska ta dig. Väl på hotellet bestämmer sig de bägge herrarna och damen att ta en promenad till Luxembourgträdgården och på bara några sidor har Felix och kvinnan både hunnit gifta sig och få barn. Ingående beskrivs sedan det som verkar vara en förlossningsdepression. Robin vill absolut inte veta av sin son, och barnets far Felix står handfallen. Robin flyr från Paris och vart den lille pojken tar vägen vet ingen.

Ibland kan man njuta av litterära verk utan att helt och hållet förstå dem. Men för mig blir Nattens skogar lite som att betrakta alla träd men inte riktigt se någon skog.

Erik Stenkula

Publicerad: 2019-01-13 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-12 22:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7608

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?