Recension

: Muslimer i Sverige
Muslimer i Sverige Eli Göndör (red.)
Timbro förlag
7/10

Spretigt om den muslimska mångfalden

Nyårsdagen 2019. En förening skickar ut sina medlemmar att plocka skräp efter nyårsfirarna. Den positiva nyheten kablas ut av Expressen, Aftonbladet och många andra nyhetsredaktioner.

Bra initiativ tänker många. Men den entydigt positiva nyheten får även skeptiska och halvkvävt fientliga reaktioner i sociala medier:

Nyheterna kanske skulle granska vad dom håller på med när dom inte plockar skräp.

Bra! Och när de är klara kan de flytta härifrån.

Varför är inga kvinnor med och städar?

Det var ett muslimskt ungdomsförbund som för tionde året i rad gick ut och plockade fyrverkerirester och alkoholförpackningar, därav de negativa reaktionerna. Sannolikt hade ett pojklag i fotboll bara fått hurrarop och ryggdunkar i samma situation.

Hatet mot muslimer är intensivt i vissa läger. Till ord som antisemitism, misogyni, och homofobi kan vi nu lägga islamofobi: finns i Svenska akademiens ordlista sedan fjortonde upplagan som kom 2015. Likt allt hat mot stora grupper av inbördes olika individer kan islamofobin bara existera i en miljö av okunskap.

Därför är alla tillfällen som ger muslimer en chans att berätta om sig själva välkomna. Timbros antologi Muslimer i Sverige är ett sådant initiativ. 18 personer har bjudits in att skriva. De har det gemensamt att de är svenska medborgare samt att de på ett eller annat sätt identifierar sig som muslimer.

Det är nyttigt att påminnas om att människor med rötter i muslimska kulturer, precis som kristna, kan hysa stark kritik mot sin egna grupp. De kan tvivla på gudstron eller har kanske övergivit den helt. Eller så har deras utveckling gått åt andra hållet och de har funnit Gud. Precis som människor från kristna kulturer.

Skribenterna har uppmuntrats att skriva något om vad som är bra och dåligt med Sverige och svenskarna. Flera texter skildrar i positiva ordalag det ordnade, fungerande samhället som till och med har cykelbanor. Den vidsträckta naturen. Möjligheten att vara en fri individ. Men människorna som upprätthåller detta samhälle väcker mer ambivalenta känslor. Ett antal skribenter funderar kring svenskarnas potentiellt dåliga självkänsla:

Jag tycker mer synd om vita svenskar som inte tycks vara bekväma med sig själva och därför går till ytterligheter och anammar sådant som känns udda för dem för att framstå som toleranta. Det känns som att de nog är mest intoleranta inför sig själva.

Och med det följer svaga traditioner, resonerar en annan skribent på ett snarlikt sätt:

Samtidigt kan en del svenskar gå så långt i sin blygsamhet och sin vilja att tillmötesgå främmande att de helt förnekar svensk kultur och svensk historia.

Åtskilliga texter andas ”mellanförskap”. Den som har föräldrar från två olika kulturkretsar kan uppleva sig såväl som tillhörig som utstött i båda kretsarna. Det blir påtagligt personligt i vissa bidrag. Andra texter är mer argumenterande på ett politiskt plan.

Styrkan med den här typen av textsamlingar är att varje skribent har tämligen fria tyglar. Det brukar å andra sidan också vara den främsta svagheten, spretigheten. I det här fallet lyckas det. De flesta texterna bidrar till en helhet som verkligen ger läsaren nya insikter.

Min egen fördom att projektet känns pliktskyldigt, kommer helt på skam. Även för mig, som delvis vuxit upp i ett muslimskt land och som har fått alla chanser att se världens brokighet, är det här en bok som har potentialen att öka den ömsesidiga toleransen och göra oss starkare i vår mångfald.

Mattias Lahti Davidsson

Publicerad: 2019-01-14 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-13 11:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7604

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?