Recension

: Intill vanvett, intill döden
Intill vanvett, intill döden Kirsten Thorup
2022
Albert Bonniers förlag
8/10

Ett besök i München år 1942

Utgiven 2022
ISBN 9789100190927
Sidor 382
Orginaltitel Indtil vanvid, indtil døden
Översättare Helena Hansson

Om författaren

Kirsten Thorup (f. 1942) är en dansk författare från Fyn. Hon debuterade år 1967 med diktsamlingen Inside – Outside och har i sitt författarskap växlat mellan att skriva lyrik, dramatik och prosa. År 2017 tilldelades hon Nordiska Litteraturpriset för Erindring om kærligheden.

Sök efter boken

Jag blev inte jättesugen på en tågresa Köpenhamn – München när jag läste den första sidan i romanen Intill vanvett, intill döden.

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Lena Nöjd

Publicerad: 2023-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2023-03-29 21:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8976

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?