Mellan vinter och himmel är en varsamt skriven roman. Den behandlar stora teman på ett skickligt sätt, men utan att behöva använda kraft i berättandet för att få det att tränga igenom texten fram till läsaren. Detta är en av romanens största styrkor.

I växlande perspektiv möter vi gitarrspelande, svårmodiga och alltid bortvända Martin, som försöker spela bort sorg och skuld över sin lillebrors annalkande bortgång, och Andreas, som är döende och har en hemlighet i det att han egentligen har en dubbelgångare som lever ut sina sista månader i livet precis på det sättet som passiva Andreas tänker att han vill göra framför tv:n och inne på sitt rum. Vi möter också Martins flickvän: vackrast-i-världen-Sara, som både är självsäker – hon vet ju att hon är vackrast i världen – och osjälvständig, eftersom hon hängt upp hela sin tillvaro på Martins axlar. Till sist får även Mari, Andreas läkare, en viktig roll i berättelsen.

Romanen är en skildring av döden och kärlek, men också om identitet och olika strategier för att hantera livet. Genom de växlande perspektiven får läsaren insikt i de olika individernas upplevelser av ett gemensamt samlat händelseförlopp, vilket är ett lyckat grepp som gör texten dynamisk. Möjligen har de olika strategierna att hantera tillvaron med delats ut till karaktärerna på ett sätt som för den känslige läsaren kan upplevas som aningen förenklat, men det är inte nödvändigtvis en negativ kritik. Kanske är det tvärtom just det som krävs för att göra den här berättelsen träffande.

Martin använder gitarren som en ventil och verklighetsflykt, hans musik blir lika mycket en ordlös kommunikation om tillvaron som en distraktion från den. Andreas kan stirra in i tv-apparaten eller sovrumsväggen och tänka sig bort någon annanstans. Han använder fantasin för att skapa det liv åt sig själv som han inte orkar eller vågar leva, och denna egenskapade alternativa verklighet blir hans sätt att reagera på och förhålla sig till livet och varat. Sara bygger upp sig själv utifrån med röda spetstrosor, smink och hårspray, för att hjälpa omvärlden att bekräfta att hon är den hon tror hon är. På så vis får vi följa tre ungdomar med tre skilda sätt att hantera tillvaron, och sitt eget förhållande till den.

Berättandestilen är försiktig och aktar sig för kliché och sentimentalitet, vilket (nästan) alltid är ett klokt drag. Texten påminner i viss mån om Johanna Nilssons mjuka metaforiska berättande i till exempel Hon går genom tavlan ut ur bilden och Gå din väg men stanna, men där Nilssons språk är omedelbart och rinnande knyter Bengtssons metaforik an till den realistiska scenen. De är som invävda i realism, på ett sätt som gör Mellan vinter och himmel mindre stilistisk, mer intrigbetonad på bekostnad av skildring av karaktärernas mentalitet och inre. Man kan också jämföra Bengtssons roman med Katarina von Bredows ungdomsromaner, för här finns samma genuina skildringar ur unga människors perspektiv. Men där von Bredow ofta förgyller sina berättelser och avslut på ett eller annat sätt är den aktuella romanen svårmodigare, och framförallt ärligare i sina skildringar och slutscener. Också I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell och Bengtssons roman har gemensamma nämnare, då de båda vågar skildra bortgång, och på ett skickligt sätt gör det ur unga karaktärers ögon.

Detta är Elin Bengtssons debutroman, och av Mellan vinter och himmel att döma har vi mycket gott att vänta från författarskapet.