Det är något särskilt med tvillingar. Kanske tänker jag så för att jag tillbringade pinsamt mycket tid i bokslukaråldern någonstans i början av 90-talet med Francine Pascals tvillingpar Jessica och Elisabeth i de oändliga serierna Tvillingarna, Tvillingarna på Sweet Valley High och några tegelstenar om deras romantiska förfäder som också till stor del bestod av tvillingar.

Med den bakgrunden är det svårt att inte råka jämföra Katarina von Bredows tvillingpar Stella och Elsa i nya boken Släppa taget med Jessica och Elisabeth – den ena utåtriktad och spontan, den andra lite mer eftertänksam, försiktig och introvert.

Men det är något särskilt med tvillingar, enäggstvillingar, att vara så där exakt lika men ändå olika personer. Jag tror inte alls att man måste vara just tvilling för att känna igen sig i det. Det är så lätt i den där åldern att fasta i någon sorts symbios med sina kompisar – det är både ett sätt att bli till och kan kännas helt kvävande. Man bara måste få vara sig själv. Fast vem är det?

För Elsa och Stella drivs det där till sin spets när skolan får en ny dramalärare. Stella är eld och lågor. Hon vill stå på scen och utforska allt. Elsa vill egentligen hellre vara i fred med sitt staffli, men båda har sökt estetiska programmet till gymnasiet, och när den nya dramaläraren utmanar dem att släppa taget om sina invanda roller, ja, då kan kanske vad som helst hända?

Såklart finns det också en kärleksintrig. Elsa har varit förtjust i klasskompisen Elliot länge, men det känns privat och hon har inte sagt något om det ens till Stella. Så när Stella meddelar att hon tycker Elliot är väldigt söt så känner Elsa att hon inte gärna kan sätta emot. Nog måste Elliot föredra den självsäkra, roliga Stella framför den trevande, musiga Elsa? Eller? Kan Elsa bli någon som Elliot kan föredra, någon samtidigt långt ifrån Stella? Sig själv?

Släppa taget är, som vanligt från Bredow, välskriven och charmig och en träffsäker skildring av högstadietillvaron och det svåra, uppslukande projektet att bli sin egen person. Ändå fångar den mig inte lika starkt som Bredows böcker brukar göra och jag har svårt att sätta fingret på varför. Bredows ungdomsböcker har ofta tagit upp kittlande svåra och kontroversiella ämnen. Släppa taget känns kanske lite snäll i jämförelse? Samtidigt är den fin just i sin vardaglighet.

Ibland får man kanske helt enkelt acceptera att man inte hör till målgruppen. Jag gör ju faktiskt inte det. Jag är alldeles för gammal. Det brukar inte vara ett problem, inte med Bredows mellanåldersböcker och framför allt inte med hennes ungdomsböcker. Jag brukar bli swept off my feet ändå. Här blir jag inte riktigt det, men det är också ett hårt krav att ställa på någon som ändå skriver barn- och ungdomsböcker – och det av riktigt hög kvalitet.