Sommaren har precis kommit till min stad och hela gårdagsnatten låg jag i min säng med öppna fönster i sommarbris och sträckläste En himmel för Elliot. Det är en liten nätt roman med ett brett känsloregister och gott slut. Vanligtvis brukar jag tycka att romaner som denna ger en något fadd eftersmak. Men inte den här gången. Hela historien med sina tragedier och solskenshistorier känns både äkta och innerlig och jag skrattar och gråter om vartannat under de timmar den varar.

Boken handlar om Elsa och om Elsas familj. När boken börjar har hennes tvillingbror just dött och hela verkligheten har med ens ryckts undan för Elsa. Kan man fortsätta leva när en del av en själv har försvunnit? Finns det en mening och kan någonting någonsin bli värt att leva för igen?

Bilden av Elsa och av hennes närstående målas med omsorg. Alla känns både livfulla och komplexa fastän de flesta personlighetsdragen kryper fram under berättelsens gång. När boken tagit slut känns det som om hennes familj även var min egen.

Texten flyter väl och jag hakar inte upp mig någonstans. Boken är ungefär som en romantisk komedi när de är som bäst. Vid bokens slut skulle jag bara vilja bli försäkrad om att de alla nu kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.

Visserligen finns det en risk att jag har drabbats av försommarruset och att om inte fåglarna sjungit och jag inte varit övertrött så hade kanske min eufori varit mer nyanserad, men nu är jag rusig och riktigt nöjd!