Konrads karameller är slut efter bara ett par tuggor, men Hedvig har fortfarande flera kvar i sin påse. Konrads slutsats är att hon alltså måste fått fler. Snäll som Hedvig är så får Konrad ett par extra när han frågar men när Konrad sedan ändå vill ha mer säger Hedvig bestämt nej. Nu räcker det! Någon måtta får det vara, men Konrad trugar och det hela slutar med bråk.

I Konrad och karamellerna fortsätter Åsa Mendel-Hartvig och illustratören Caroline Röstlund att spegla och visa upp relationen, avundsjukan och orättvisorna mellan de båda syskonen, precis som i de föregående böckerna om Konrad och Hedvig, Konrads klänning och Konrad lussar. Deras samarbete är så förträffligt och välarbetat att det känns som att de talar med samma röst. Texten är kort, meningarna fåordiga, men där orden tar slut talar bilderna vidare.

Detta är tredje boken och de två tidigare byggde på mer normbrytande och -kritiserande konflikter, väldigt förenklat i: pojke vill också bära klänning och är det okej att pojke är lucia, eller flicka är tomte, pepparkaksfigur eller vad som helst i luciatåget. Här kretsar konflikten istället kring många barns hjärtefrågor, godis och rättvisa/orättvisa. Där författare och illustratör tidigare visat och lyft fram normkritiken har de nu tagit sig själv och oss ett steg vidare. Konflikten handlar om vardagsgnabb och Röstlund visar upp barnens stil och karaktärer på ett naturligt, okonstlat sätt. Vi som känner Konrad tänker inte alls på att hans klädval skulle vara något statement eller annorlunda. Det är Konrad, helt enkelt.

Mormodern har, till skillnad från i Konrads klänning där hon agerar konfliktlösare, här en väldigt passiv roll och trots att barnen i viss mån behöver hjälp står hon inte här med några pekpinnar eller tillrättavisningar, den här gången får de lösa konflikten på egen hand. Ännu en sak som uppskattas med Konrad-böckerna, här finns inga förmaningar.

Bokens styrkor ligger i att den tagit sig långt från stereotyperna och låtit det bli en självklarhet. Att bilderna enkelt visar upp de känslor och tankar som fattas i den kortfattade texten. Godiset är slut men inte suget och önskan efter mer, vilket syns i ögon och genom korta utrop. Jag hoppas på mer med Konrad, och mer med Hedvig, ett par barn som med bara några få meningar växer något enormt efter varje bok och vars karaktärer kompletterar varandra utan att falla på klichéer.