Recension

: 438 dagar
438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar Johan Persson och Martin Schibbye
2013
Offside/ Filter
9/10

Gäst i verkligheten

Få har väl undgått att höra om de två svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye som fängslades över ett år i Etiopien. Detta är deras egen berättelse om hur det gick till. På 363 sidor beskrivs förberedelserna inför resan, väntandet, medhjälparna och den illegala vägen in i landet. Ganska snart sker det mardrömslika arresteringen ute i öknen och resans ursprungliga syfte – att skildra levnadsförhållandena för befolkningen i Ogadenregionen – avbryts abrupt.

Perspektivet i boken skiftar mellan Johan Persson och Martin Schibbyes. Som läsare kan det vara svårt att motstå de actionfyllda dragen och snart känns det som du är på ett äventyr i filmens värld. Jag kämpar emot den bilden, jag vill inte bli underhållen, samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är spännande. Dessutom vet jag ju att de klarar sig, det blir ett ”lyckligt slut”. Ett lyckligt slut för två personer. Men texten är avsevärt viktigare än så.

Resan till Etiopien är helt och hållet en reportageresa. Journalisternas syfte redovisas tydligt i de första kapitlen, då de tagit sig över gränsen och mött upp rebellerna för att bli ledda längre in i landet börjar en vandring i flera dygn genom öknen. Efter ett par dygn blir de dock upptäckta och beskjutna av militären. Båda svenskarna blir träffade av kulorna.

Även efter gripandet vill de båda ”behålla den journalistiska rustningen på”. Men lika lite som att de kan uppleva Etiopien helt och hållet ur en etiopiers ögon kan de helt och hållet representera pressfrihet och demokrati i varje situation. Står du skadskjuten mitt ute i vildmarken framför beväpnade militärer som kanske kommer att avrätta dig är du inte en representant för någonting större, du är en person. Det är ditt eget liv som står på spel. Samtidigt får vi inte glömma att deras öde antagligen skulle ha sett helt annorlunda om de varit etiopiska journalister, inte svenska. Då hade det definitivt inte blivit någon bok.

De tvingas till att göra falska bekännelser på videofilm, får ingen adekvat läkarvård och är redan dömda på förhand. Perioden i häkte är mycket påfrestande med många förhör och stora inskränkningar på rättsäkerhet, brist på läkarvård och en undermålig miljö i cellerna. Efter en tid kommer deras mål upp i domstol och de förflyttas till långtidsfängelset där de flesta politiska fångar hamnar. Rättegångens utförande beskrivs som absurd och kafkaesk då de till slut blir dömda till 11 års fängelse.

Som svensk i ett etiopiskt fängelse räknar du med att få hjälp hemifrån. Du räknar faktiskt med att hela världen ska komma till undsättning. För i vår västerländska värld ska orättvisor belysas och lösas upp, inte efter årtionden och sega stridigheter med ett antal offer, utan för varje person, nu. Var vi än vänder oss i världen bär vi vårt hemlands trygghet med oss, vi vet att våra liv är värda någonting. Det är en positiv sak att ha detta värde, men det är en medfödd rättighet som journalisterna inte delar med de alla i fängelset. Schibbyes och Perssons upplevelser blir till någonting helt annat, det blir deras personliga överlevnadsberättelse. Det är inte för att de är journalister som de kan lämna långa inköpslistor med artiklar de behöver i fängelset. Det är för att de är svenskar. Även tillsammans med de andra fångarna är endast gäster i en verklighet där de inte hör hemma.

Boken är ett viktigt vittnesmål av diktaturens ansikte, av en oberäknelig rättsstat som endast vill visa upp en godtagbar bild omvärlden av något som ser helt annorlunda ut. Boken är dessutom ett vittnesmål om västvärldens direkta delaktighet då det finns ekonomiska intressen inblandade och relationer med landets styrande att vårda och underhålla.

Hur nära vi än kommer dessa svenska journalister så är det inte viktigast hur de behandlades i fängelset eller hur de senare blir benådade. Det viktigaste är fortfarande hur folket i landet behandlas. De som inte är gäster i en främmande miljö, de som inte har ett helt land, en hel EU-union, en hel västvärld bakom sig. För vad sker när vi hämtat hem de våra, vad sker efteråt och vad kan vi använda denna vittnesbild till?

Framför mig ser jag Martin Kellermans ironiska seriestripp med texten: ”Sveriges budskap till den eritreanska regeringen är tydligt: vi kommer att fortsätta räkna dagar ända tills Dawit är fri!”. På teve gör Försvarsmakten.se en liknelse mellan missade tvättider och militärers tjänstgöring i krigshärdar. Efter att ha insett att jag inte klarar av antagningsproven går jag in på länken nedan och gör en insättning. Mitt avlatsbrev tills jag finner en bättre lösning.

Boken är en ärlig, verklighetstrogen bild av två svenska journalisters kamp i ett rättslöst samhälle. Att fascineras av de äventyrliga dragen behöver inte vara en nackdel, det bidrar till att texten kommer att spridas än mer och det är något som är viktigt med vittnesupplevelser: att de sprids öppet och låter fler få inblick i områden som inte annars har någon transparens. Alltså, om du bara läser en enda bok i år: läs ”438 dagar”, läs den för att den är spännande, läs den med eftertanke, läs den hur du vill, bara du läser den.

Sara Starkström

Publicerad: 2013-10-27 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-13 10:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5436

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?