Recension

: Egenmäktigt förfarande
Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek Lena Andersson
2013
Natur och kultur
7/10

Hopplöshetens historia

Utgiven 2013
ISBN 9789127136991
Språk 205

Om författaren

Fotograf: Cato Lein
Lena Andersson är född 1970 och verksam som författare, tidningsskribent och dramatiker. Hon debuterade 1999 med Var det bra så?. Därefter kom Du är alltså svensk? (2004), Duck City (2006), Slutspelat (2009) och Förnuft och högmod. Artiklar – prosa – pjäser (2011). Hon belönades med Augustpriset för romanen Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (2013).

Sök efter boken

Höstens mest omtalade svenska roman är inte bara världens äldsta historia utan också något av det smartaste som skrivits i romanväg i det här landet på flera år. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande är så intelligent att jag ofta funderar på om den inte är lite för smart för sitt eget bästa.

Handlingen känner ni säkert till vid det här laget. Ester Nilsson är den 31-åriga poeten som träffar och förälskar sig i den renommerade konstnären Hugo Rask. De inleder ett förhållande som under några månader är platoniskt och mest består av intellektuella samtal och middagar på olika platser i Stockholms innerstad. När de så slutligen närmar sig varandra sexuellt blir relationen kortvarig och töms på all luft. Stämningen mellan dem förändras, Hugo blir allt mer undflyende och Ester lämnas i ett tillstånd av vanmakt.

Lena Andersson skriver den olyckligt förälskades förnuftsvidriga logik. Den undergivna och längtande människans övertygelse om att total anpassning till slut kommer att löna sig. Hon gör det med en berättarröst så tuktad och resonerande att den kunde vara hämtad ur vilken myndighetshandling som helst.

Egenmäktigt förfarande är briljant analytisk på ett sätt som bitvis gör mig irriterad. Ester Nilsson är å ena sidan så slug att jag vill skaka om henne, be henne gå ut och supa sig full och ge fan i den narcissistiske konstnärstypen. Å andra sidan dras hon med den olyckligt förälskades klassiska impulser. Hon skickar det där sms:et fast hon vet att hon inte borde. Åker till hans gata, står i kylan och spanar mot hans fönster. Ringer honom sex gånger på en eftermiddag trots att han inte svarar. Och så vidare i all oändlighet. Allt hon gör sker dock med den resonerande människans förbehåll. Ester Nilsson må vara förälskad, hon må agera korkat från omgivningens perspektiv sett, men varje förälskad handling tycks ändå utföras med en beräknande finkänslighet i bakhuvudet. I det blir Ester Nilsson komplex men också mer av ett ideal än en människa.

Hugo Rask å sin sida är en sorts urtyp för den charmante och bekräftelsetörstande konstnärsmannen. Han som fäster den suktande Ester Nilsson till sig genom talang och intellekt, men som tycks vara fullständigt oförmögen, eller ovillig, att verbalt uttrycka och förklara sina känslor. Sällan har jag läst om en romangestalt som är så mycket av en karikatyr som Hugo Rask, vilket förmodligen är precis vad Lena Andersson velat skriva fram. En människa vars hela uppenbarelse bygger så mycket på att vara just en teckning av det egna jaget att denna till slut blir en sanning. Den Hugo rask som Ester Nilsson älskar framträder också allt mer som en passionens skenbild. En bild som skapar motstridigheter hos den förnuftiga människan. På ett ställe skriver Andersson:

Innerst inne var hon inte så imponerad av hans tankar men hans konst var egensinnig och eftersom hon var förälskad fick även tankarna sitt skimmer.

Det tycks finnas en rädsla bland somliga svenska prosaförfattare att bli för sentimental, lyrisk eller arbeta med för mycket undertext i romanerna. Prosan tuktas och anpassas efter en förmodad läsare som föredrar driv och tempo framför poetisk närvaro och språkliga excesser. Allt för knyta ihop ”lösa trådar” och inte riskera att lämna texten öppen så att läsaren – Gud förbjude – inte skulle förstå. Egenmäktigt förfarande är inte någon sådan roman med enkel paketlösning. Lena Andersson undviker att sammanfatta sin analys och när boken når sin upplösning lämnas vi med samma förbittrade hopplösa känsla som innan. Men här finns vilja att mästra och undervisa. Jag hade önskat att Lena Andersson sparat på förklaringarna och låtit sin förnumstiga berättaröst tystna ibland, till förmån för undertext och gestaltning. Den här romanen är nämligen strålande i de kortare, mindre undersökande partierna där desperationen får sippra ut genom dialog och iakttagelser.

Därmed inte sagt att Lena Andersson borde ha låtit känslorna flöda. Världens äldsta historia kräver ett nytt språk. Det krävs att den dissekeras i all sin hopplöshet och låter oss spegla oss i fynden för att begrunda våra misstag. Men som läsare hade jag gärna skött mer av analysen själv.

Anna Carlén

Publicerad: 2013-10-11 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 20:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5420

2 kommentarer

[…] Anna C har recenserar den här. […]

 

Manne Johansson (pseudonym?) har nyligen utkommit med en parafras på ”Egenmäktigt förfarande”.
Äntligen får vi läsa Hugo Rasks, alltså mannens, version av det som den s.k. Föredragshållaren upplevde som en relationshistoria. Johanssons parafras innehåller mycket humor och många tänkvärda reflektioner. Jag njöt hela vägen från prolog till epilog, som i sig är mycket läsvärd och tänkvärd. Språkbehandlingen är dessutom mycket bra och för berättelsen framåt. Läs den!

Lars LaRue Oregistrerad 2016-08-09 12:36
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?