De första stockholmarna hette Östen och Sote, om man får tro en runsten som varit inmurad i Riddarholmskyrkan. Det som skulle bli Sveriges huvudstad började sannolikt byggas samma år som Sigtuna förstördes av sjörövare – 1187.

Platsen för nutidens Gamla stan var på den tiden en holme mellan två strida strömmar. Här lastade man om skepp som kommit från havet till skepp som trafikerade Mälaren, eller tvärtom. Placeringen av en befäst stad kunde inte vara bättre.

Under de påföljande århundradena har årsring lagts till årsring. Staden har gradvis vuxit och förtätats.

Principerna för hur Stockholm utvecklats har skiftat. Författaren Peter Lundevall delar upp dessa olika epoker i tio så kallade perspektivskiften. Så kan man exempelvis fördjupa sig i Lindhagensplanen i det femte perspektivskiftet. Från 1870 växte stan åter, industrialismen drog arbetskraft från landet. Gatorna ordnades i rutnät på malmarna. Brandskydd, hygien och trafikeffektivitet prioriterades.

Eller så kan man grotta ner sig i modernismens genombrott kring 1930, det sjunde perspektivskiftet. Det var en fascinerande tid då arkitekter och politiker, påhejade av arbetarrörelsen, gjorde upp med gamla tiders stilideal. Peter Lundevall lotsar läsaren igenom ideologiska trätor utan att själv vare sig ta ställning, förenkla eller släta över.

Med det sagt har han definitivt en egen röst.

Någon har sagt att en stad utan gamla hus är som en människa utan minne, kanske kan man också säga att en stad som inte bygger nytt är som om människan inte längre skulle föda. I en levande stad är det ofrånkomligt med förändringar som anpassar staden till nya förutsättningar. Det innebär att också vår generations öde är att skapa tidstypiska tillägg som en dag blir ännu en av stadens historiska årsringar.

I och med det tionde perspektivskiftet är läsaren framme i vår tid. Stockholm har nått stadsgränsen och kan inte växa ytterligare, ytmässigt sett. Från och med 1990 är doktrinen därför ”bygg staden inåt”. Förtätning, bostadsbyggande i gamla industriområden, byggande på höjden.

Det här är ett riktigt praktverk, en tjock och rikligt illustrerad foliant. På varje uppslag finns stora bilder. Det är allt från den berömda Vädersolstavlan till planritningar och flygfoton. Det som verkligen lyfter verket är dess välskrivna och kunniga texter. Peter Lundevall, en stadsplanerande tjänsteman, har ingen knastertorr byråkratprosa utan skriver stilsäkert och levande.

Boken är ett måste för alla som intresserar sig för Stockholms historia och för den som vill förkovra sig inom ämnesområdet stadsplanering. Att bygga en stad är också ett stycke svensk kultur- och socialhistoria. Till exempel står det klart att en elit av få, rika män skapade Stockholm fram till 1900-talet. Ofta var det personer med starka ekonomiska intressen i byggandet som bestämde.

Rösträtten var graderad efter inkomst och förmögenhet för att säkra den s.k. intresseprincipen, dvs. att inflytandet stod i proportion till hur mycket som erlades i skatt.

Peter Lundevall berättar att av stadsfullmäktiges 100 ledamöter efter kommunalvalet 1879 var 37 medlemmar i fastighetsägareföreningen. Bland de övriga märktes ett antal bankirer, som sannolikt också hade direkta intressen i byggandet. 90 procent av Stockholmarna saknade vid denna tid rösträtt.

Sedan dess har mycket hänt. Sociala behov och bostadsbrist har blivit viktiga motorer för byggandet. Alla stockholmare får numera vara med och välja representanterna till stadshuset. Men betyder det att den enskilda medborgaren kan utöva ett inflytande? Peter Lundevall berör fenomenet ”not in my backyard”, människans benägenhet att säga nej till ytterligare förtätning i sitt närområde. Han konstaterar kort att 00-talets stridsrop snarast varit ”yes in your backyard”. Främsta orsaken är rekordartad befolkningstillväxt, höga markpriser och kommersiella intressen. Liksom Östen och Sote får dagens stockholmare alltså räkna med nya grannar.