Recension

: På andra sidan Fågelsången
På andra sidan Fågelsången Stefan Casta
2015
Opal
6/10

Fin story i slarvig förpackning

Utgiven 2015
ISBN 9789172997523
Sidor 331

Om författaren

Fotograf: Maline Casta

Stefan Casta, född 1949, bosatt i Skåne. Författare och frilansjournalist som även producerat naturfilmer. Han har skrivit både faktaböcker och skönlitteratur för barn och unga.

Författarens hemsida – Info om Stefan Casta och en intervju med honom gjord av hans katt.

Sök efter boken

Elina och hennes pappa Jörgen, som är lite udda, flyttar ut till ett hus på landet. Där ska livet få en chans att gå vidare efter den fruktansvärda olyckan som berövat dem på Vanessa. Men huset bär på hemligheter… Snart dyker den mystiske Aron upp, som Elina tidigare har sett sitta och tigga utanför Åhléns. Vad är hans historia? Och vad är det Davidsson varnar för? Ligger det verkligen en förbannelse över huset?

Fast kanske var detta en tveksam inledning till en recension av denna bok. För den som väntar sig att få läsa en skräckis i klassisk haunted house-stil, kommer att bli besviken. På andra sidan Fågelsången (som stavas med stort f eftersom huset kallas så. Det poetiska uttrycket förekommer dock även i boken med litet f, så jag hade föreslagit det som lösning) är en stundtals väldigt fin och hjärtlig ungdomsbok, som lyckas med blandningen av vardagligt tonårsgrubbel, krypande läskigheter och en medryckande handling som får mig att läsa i högt tempo. Ändå är jag inte riktigt nöjd.

Språkligt börjar det så bra. Stefan Casta vann Barnens romanpris 2011 för sin Den gröna cirkeln, och när jag läser den mycket dramatiska inledningsscenen, förstår jag verkligen det. Det är ett nära tilltal, med tillräckligt mycket mysterier begravda i undertexten för att fånga mig. En humoristisk touch utan att bli för mycket. Spännande karaktärer som utvecklas efterhand. Sedan tappar det dessvärre.

Jörgen heter Jörgen, inte pappa. Så till en början tror jag inte att han är Elinas biologiska pappa. Det förstår jag först en bra bit in i boken att han är. Då framgår det att det istället var Vanessa som inte var den biologiska föräldern. Detta är bara ett exempel på de förvirringar som jag inte riktigt ser fruktbarheten med. Och som boken tyvärr är full av. Det är oknutna trådar. Det är stundtals alltför tydliga paralleller till andra böcker (har Casta liksom jag läst Sven Nordqvists Rävjakten lite för många gånger?). Men framför allt tappar språket efterhand. Det känns förmätet att säga, men jag upplever inte den här boken som färdig. Ofta undrar jag över gestaltningen, ofta tänker jag att det kunde blivit bättre i de olika partierna. Det kunde ha bränt till mer, jag kunde ha känt mer. Stefan Casta har skrivit många populära barn- och ungdomsböcker, men just den här hade behövt några redigeringsrundor till innan utgivning.

Känslan av undervisning och förmedling av moral är något man får jobba med i ungdomslitteraturen. Det ska helst inte märkas, om det finns där. Jag kan till exempel uppskatta hur Casta vävt in poeten Pär Lagerkvist i handlingen. Samtidigt som det upprepas bara någon gång för mycket, och då genast blir sämre som grepp. Och det är sympatiskt och smart att låta invandrare och tiggare ta viktiga roller i handlingen. Samtidigt får inte författarens ambitioner med detta lysa igenom för mycket, så att genomgoda varelser skapas, istället för människor. En gräns jag tycker Casta är ute och svajar på.

Om jag hade varit 12-15 år? Hade jag då läst på och inte brytt mig så mycket? Uppskattat handlingen, fokuserat på den; som ju stundtals är väldigt medryckande och underhållande. För visst är det kul att Jörgen har en idé om att starta en pizzeria som bara serverar nyttiga pizzor? Pizzor med fisk på, pizzor med de underligaste smakkombinationer. Och visst är Elinas nattliga drömmar isande skräckfilmsaktiga i sin utformning? Med vatten som tränger upp genom golvet, och människor som är döda, men nu får liv och berättar saker, som Elina omöjligt kan veta. Ungdomsböcker klassas ibland som lite sämre än vuxenböcker. Och när jag läser denna håller jag tyvärr med. Men är det för att jag är kritiker som jag gör det? Säkert har På andra sidan Fågelsången många läsare att hitta. Slukare, som själva fyller i de luckor jag irriterat måste stanna vid och peka på. Kort och gott: jag är lite besviken. Men kanske hade inte mitt tolvåriga jag varit det.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2016-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-05 09:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6607

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?