Under en natt på jorden hinner det arbetas mycket. Medan familjen sover är det full aktivitet i deras trädgård: det är daggmaskarna som tillverkar jord av de gamla löv de hittar.

Stefan Casta beskriver maskarnas arbete på ett på en gång poetiskt och sakligt sätt. Det strävsamma arbetet fortgår med diverse dramatiska avbrott (som när det dyker upp en mullvad) men utan att egentligen störas av dem. På fabriksarbetaraktigt sätt har maskarna nummer istället för namn, och tillsammans bildar de Avdelning 32. Det kollektiva i arbetsinsatsen och i hela maskarnas existens är tydligt, det viktiga är inte om en eller annan mask försvinner, utan att maskbeståndet består.

Men det är inga hårda fabriksarbetarsysslor som skildras. Arbetets glädje betonas istället starkt i texten, maskarna längtar efter att få arbeta och är jublande glada över de nyfallna körsbärslöv de finner när de tar sig upp till markytan efter en dags vila i jorden. Hela boken kan ses som en lågmäld hyllning till det naturens arbete som ständigt fortgår, där varelser fyller just den uppgift de är skapta till och ändamålsenligheten är det högsta goda.

Anna Bengtssons bilder är murriga, gjorda i vattenfärg med krita ovanpå. Större delen av bilderna skildrar jord, människor och hus har en annan karaktär och består av starka konturer och klara färgfält. Bilderna fångar upp den poetiska tonen i texten men tillför också element som bidrar till sakligheten, till exempel en igelkott som äter upp en mask utan att detta alls kommenteras i texten. Vad människofamiljen håller på med skriver Casta inte heller något om, det får man läsa sig till i de bilder där de är med.