Lille Brun är en, som det beskrivs i boken, ”stor, men inte så gammal” björn. Han bor i en fyr och ser till att ljuset från den aldrig slocknar. Han lever ensam, men en dag kommer en flicka förbi fyren. Hon är ute och letar efter en vän som har försvunnit. Flickan heter Tiger, och hon är alldeles vit. Lille Brun erbjuder sig att hjälpa till och de söker tillsammans efter vännen, som Tiger inte sett på så länge att hon inte minns hur hon såg ut.

Tiger och Lille Brun är de enda karaktärerna i Ljusflickan. Fyren är den enda byggnaden. Platserna de rör sig på är ensliga, vidsträckta platser med hav, himmel och slätt som främsta kännetecken. Det enda undantaget är när de letar i en park, även om det inte finns något i bilden som signalerar ”park” mer än till exempel ”skog” eller bara ”grönska”. David Polfeldts magnifika bilder, dramatiska färgtryck där landskapet får bestå av färgfält i olika geometriska former är ödsliga och tycks till en början starkt återspegla Lille Bruns själstillstånd. När han senare träffar Tiger och blir hennes vän så blir också bilderna varmare och mer intima till sitt uttryck.

Texten säger det inte uttalat, men Lille Bruns ensamhet i världen är tydlig. När han drömmer om ”flygplan som ska döpas och vackra saker som ska skapas” kan det läsas just som en dröm, men också som en intressant koppling till en omvärld som i övrigt inte alls syns till i boken. Platsen för drömmen ser ut att vara en trasig, avbruten bro, och själva flygplansbilden skulle kunna vara gjord av en futuristisk konstnär från tidigt nittonhundratal: svarta kantiga flygplanskors mot en geometriskt grå, storslagen himmel prydd av röda fågelsiluetter. Att det kan handla om en efter-katastrofenskildring är inget som slår mig när jag läser boken första gången, men det är något med just avsaknaden av levande varelser och den storslagna ödsligheten som antyder det. I den läsningen blir en park som inte ser ut som en park heller särskilt konstigt.

En annan läsning av boken utgår från motpolerna ljus och mörk som personifieras av Tiger och Lille Brun. Då handlar boken helt enkelt om att finna sin andra halva, om sökningen efter denna helhet som det centrala i livet. Boken är på en gång enkel och komplex, och den är oupphörligt fascinerande. Texten är sparsmakad och bilderna är otroligt vackra.