Titelns Flora är en liten flicka, lik en blomma inte bara till namnet. Hon är ett slags naturväsen och hon söker en grind och en trädgård hon sett i en dröm. Hon har också drömt att hon är vän med djuren, hör myror räkna barr och igelkottar humma visor, och simmar i dammen med grodan om hon vill. Det som är drömmens verklighet är också bokens, och den handlar därför inte om att drömma det man inte har och komma bort från något annat. Snarare är den en poetisk iscensättning av tanken om att skapa – drömma – sitt eget liv, och den är utförd på en vacker orimmad vers och i naturalistiskt avbildad växtlighet och fauna där Flora blir en Tummelisa.

Kristina Digman har tidigare illustrerat flera bilderböcker, men det här är första gången hon även skriver texten. Och den är speciell: poetisk, rytmisk och natursvärmisk, och utan egentlig historia. Flora beskriver den värld hon drömt, och hon drömmer också att där finns en liten flicka till som skulle kunna vara hennes vän. Bara en gång bryts den drömska stilen, och det är när Flora börjar tvivla på att det hon sett i drömmen verkligen finns. På uppslaget där detta sker har också tecknarstilen ändrats, blivit mindre detaljerad och mer distanserad från Flora.

Men annars är det här en sammanhållen bok, lik en dikt i texten men ibland omvänd ordföljd och vackra vändningar. Verserna som har en stavelse mindre på sista raden har en rytm som för läsaren framåt genom boken, på samma sätt som Flora faktiskt är på väg genom sin drömvärld mot den grind hon vet ska finnas någonstans.

Jag går och går fast fötterna är trötta
på smala stigar långt från stora vägen
jag letar efter något som jag drömde
en liten grind, en blå, bland blad och gräs