Lussi är så duktig att hennes liv utspelas med skolbokssidor som fond. Hon är söt och rar och mammas och pappas ögonsten – eller skulle vara om de någonsin la märke till henne. Hon är så tyst att hon till slut försvinner, och ingen märker att hon är borta. Hon sjunker in i väggen och hon kan inte ta sig ut förrän hon släpper sin glada min och lär sig skrika och det tar sin stund.

Det här är en stridsskrift mot duktiga flickor. För när Lussi till sist kommer fram är hon inte liten och söt längre, då skriker hon och håret står på ända och klänningen är smutsig. Och det visar sig att väggen har rymt fler tysta flickor som nu kommer fram en i taget.

Texten i Snäll dryper av ironi. Så mycket att jag nästan ryggar i början av boken. Kan man tala om stiliserad text så stämmer det också in. Här finns retoriska grepp som upprepningar, allitterationer och hyperboler som texten nästan överdriver användningen av för att inskärpa hur otroligt duktig Lussi är. Som vuxen förstår man snabbt att det är något som inte står rätt till, för barn kommer förmodligen denna upptäckt inte förrän längre in i boken när Lussi försvinner för att alla glömt henne.

Bilderna är snygga, människor med skarpa konturer men förvrängda kroppsformer, bakgrunder fulla med siffror och tider, och som sagt rutat och randat papper som Lussi spränger sönder i sin frigörelseprocess. Färgerna är rosa, ljusblått och lilagrått i en till en början idyllisk värld som dock blir skräckfilmsläskigt isande, särskilt på en bild där Lussi sitter i soffan mellan sina två upptagna föräldrar och ler så att man riktigt känner hur tänderna pressas mot varann.

Man blir glatt förvånad över vändningarna och originaliteten i både historia och bilder i Snäll. Men jag har lite svårt för texten. Den är för svår helt enkelt, det blir styltigt och flyter inte. Det är en bok som ställer sig på tvären, på gott och ont.