För några år sedan gick jag en kurs i modern litteratur där bland annat Lagerkvists Dvärgen avhandlades och jag minns att jag blev lite ställd över hur överens mina kursare var om att huvudpersonen, dvärgen, var en symbol för krigstidens ondska. Det är onekligen en sanning som står att läsa i de flesta litteraturhandböcker, men själv kom jag från några år på historiska institutionen och hade helt enkelt accepterat dvärgen som en ganska naturlig produkt av sin tid och sociala situation.

Och naturligtvis vore inte Dvärgen en så bra roman som den är om inte båda tolkningarna hade viss giltighet. Visst är dvärgen en sällsynt hatisk figur, men också en mycket mer dynamisk och svårbegriplig karaktär än den enkla sagoondskan. Han är en ondska med en anledning, en outsider som definierar sig själv inte som människa men utifrån sitt hat till människorna.

Desto mer problematisk blir romanen av att dvärgens ondska egentligen aldrig får någon naturlig motpunkt. Finns det över huvud taget någon godhet? Dvärgen fungerade kanske i Lagerkvists samtid som en kommentar till andra världskrigets människosyn och krigshets, men han agerar också i berättelsens vaga medeltid på gränsen till renässans. da Vinci-figuren Bernardo som dyker upp vid hovet står för ett modern nytänkande och ifrågasättande, men hans uppfinningsrikedom lånar sig lika gärna till ohyggliga krigsmaskiner. Opinionens roll är knappast mer sympatiskt. Samma blodiga handlingar orsakar jubel eller förfäran vid hovet och bland folket beroende på vilka konsekvenser de tycks få. Den moraliska korruptionen finns inte bara hos dvärgen, den genomsyrar hela samhället.

Att dvärgen får agera mänsklighetens Skugga är inget Lagerkvist sticker under stol med. ”Jag har märkt att jag ibland inger skräck”, antecknar dvärgen.

Men vad människorna blir rädda för är sig själva. De tror att det är jag som skrämmer dem, men det är dvärgen inom dem, den människoliknande varelsen med sitt apansikte som gör det, som sticker upp huvudet ur djupet av deras själ.

Pär Lagerkvist har ett sätt att mycket enkelt men med raffinerad grymhet beskriva saker som sedan växer inom en, som man måste vrida och vända på. Just när man tror att man funnit en ”översättning” tvingar han en att tänka ett varv till. Det gör honom till en ständigt aktuell och intressant författare och, tillsammans med Lagerlöf, till den av de överrepresenterade svenskarna som – om det alls går att mäta – gör mest skäl för sitt Nobelpris.