Av hans kärlekslära begriper jag inte mycket, bara så mycket att jag förstår att den inte är någonting för mig. Och är han förresten själv så kärleksfull egentligen? De som tror på honom ger han frid, sägs det, och tar dem upp till sig i sin himmel, men de som inte tror på honom, så sägs det också, dem störtar han ner i helvetet. Om det är sant så tycks han ju vara alldeles som vi, lika god och lika ondskefull. Dem vi tycker om är vi också goda mot, och de andra önskar vi allt ont som finns. Hade vi samma makt som han skulle vi kanske också störta dem i fördömelse till evig tid, fast riktigt säkert är det väl inte. Bara en guds ondska är väl stor nog till det.

Det är Ahasverus, Jerusalems skomakare, som talar. Han som vägrat guds son att vila vid väggen till sitt hus och som därför dömts till att vandra utan ro till evinnerlig tid. Ett märkligt hårt straff för vad som tycks vara en lindrig underlåtenhet. Och det är väl någonstans här som Lagerkvists fråga tar form: vad handlar egentligen denna märkliga, och villkorade, kärlekslära om?

”Det är ingen glädje att se gud”, säger berättelsens sibylla som Ahasverus har kommit till för att bli siad om sitt öde. För även sibyllan har haft sina duster med gud. En gång var hon älskad och uppfylld av en gud som bar getens tecken. Som orakelprästinna i templet var hon den främste ända tills hon förbröt sig mot guden. Hon förälskade sig i en vanlig man och den svartsjuke guden hämnades genom att befrukta henne.

Så hon födde gudens son, en efterbliven stackare med ett evigt leende, älskad av getterna men undangömd från människorna. Sibyllan berättar sin historia för Ahasverus. Om hur människorna drev bort henne från templet när de upptäckte hennes kärlek och om hur hon födde sin son bland bergen där hon sedan dess uppehållit sig.

Även hon försöker förstå. Vad hon – och Lagerkvist tycks det – kommer fram till är något paradoxalt. Trots att gudarna liknar människorna i att de kan känna både kärlek och svartsjuka, ja, de är väl de facto kalkerade efter människan eller om det nu är tvärtom, så är guden ändå i grunden något främmande. Han är snarare en obeveklig kraft. Omänsklig och fullständigt obegriplig ser guden ned på människans värld med ett evigt leende påklistrat på sitt ansikte. ”… både ond och god, både ljus och mörker, både meningsfull och full av en mening som vi inte kan komma underfund med men heller aldrig låta bli att grubbla över.”

Men till sist är det ändå dock denna obegripliga gud som ger livet mening, tycks Lagerkvist ändå säga, på gott och ont. ”Vad skulle mitt liv ha varit utan honom”, säger sibyllan.

För mig som är uppvuxen i en tid när den sekulära rationaliteten tycktes ha förpassat all verklig gudstro till historien är det märkligt att uppleva en ny tid där religionens mörka sidor, den svarta skuggan i människans själ, tycks appellera så många människor och driva dem till monstruösa grymheter. Pär Lagerkvist skulle kanske inte ha blivit så förvånad, upptagen som han själv var med att försöka förstå religionens motsägelsefulla väsen. Han kunde ju som få andra också lyfta fram dess ljusa sidor: ”… också kan vara ett litet altare av grästorv där man kan gå och lägga några sädesax och bli trygg och full av frid genom det”, som han vackert beskriver en sådan fromhet.

Sibyllan, originalutgiven 1956, är den fjärde av Pär Lagerkvists verk som Brombergs nu återutgivit. Obehagligt aktuell och i dess bästa mening på samma gång lättläst och full av svåra frågor skulle jag säga att den vore ytterst lämplig som obligatorisk läsning i skolan. Det är ett tips, utbildningsministern.