Recension

: Oskulder
Oskulder Caryl Rivers
1986
Norstedts
8/10

Ska vi hångla?

Utgiven 1986
ISBN 9118522726
Sidor 262
Orginaltitel Virgins
Översättare Lina Erkelius
Först utgiven 1984

Om författaren

Caryl Rivers, 1948, föddes i USA. Hennes Oskulder har sålt i miljoner exemplar och följts upp av Det rena hjärtats flickor.

Sök efter boken

Jag fick låna boken. Det är en delikat sak att läsa den bok en vän givit dig med försäkran om att den är fantastisk. Vänskaper har raserats, riken fallit, stridskonsten utvecklats, nageltrång krälat sig ut genom fotsulan, tårar fällts, tänder gnisslats, fötter stampats i golvet, havsnivåer höjts, pengar swishats till självutnämnda oberoende journalister, män förklarat vad feminism går ut på, kungar har skjutits på baler och stoppats upp för allmän beskådan på Livrustkammaren, bilar felparkerats, Alexandria brunnit, lavetter utdelats, stämningsansökningar inlämnats, mjölk vidbränts i kastruller, jultraditioner hotats till följd av Vintermustens intåg på profithyllorna, satanistiska självmordskulter bildats, kaktusar vissnat, spårvagnar blivit inställda, människor hallucinerat och blivit helgon…Ja, ni förstår. Allt till följd av skilda meningar!

Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Robert Myhreld

Publicerad: 2020-01-11 00:00 / Uppdaterad: 2020-01-10 21:22

Kategori: Dagens bok, Recension, Uncategorized | Recension: #7981

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?