Recension

: Självmodsboken
Självmodsboken Villfarelser
2019
Placenta Förlag
7/10

Lagom mycket existentiell ångest

Utgiven 2019
ISBN 9789198437935
Sidor 170

Om författaren

Villfarelser är en svensk författare och heter egentligen Mathias Leclér. Han har bl.a. gett ut Krama mig hårt, din jävel och Självmodsboken.

Sök efter boken

Det finns uppenbarligen fler gamla svartvita bilder än man skulle kunna tro, som har fri upphovsrätt. Många av dem är besynnerliga, svåra att förstå sig på, eller tycks uttrycka en annan känsla än fotografen kanske hade för avsikt. I det där utrymmet mellan vad fotografen ville, och vad vi som betraktare tänker när vi ser bilden, rör sig Villfarelser. Villfarelser är en pseudonym, men också ett fenomen. Ett instagramkonto, en metod, en stil, där gamla svartvita bilder paras ihop med några korta ord, tryckta i en stil som imiterar såna där stansade märkremsor. En del bilder är klassiker som vi känner igen, en del kommer från reklam eller andra former av professionellt foto, men de mest intressanta är kanske de som verkar vara privatfoton, eller är tagna av amatörer med konstnärliga ambitioner. Den klassiska porträttbilden på Strindberg, parad med texten: ”Det är synd om människan men det är fan rätt åt oss” får mig visserligen att dra på munnen, men det är de mer absurda bilderna som fascinerar mig. En suddig bild på en person i sydväst som har på sig en skräckinjagande vit halvmask med stora kinder, och som kastar huvudet bakåt och skrattar. Eller ett par bilder på en avklädd kvinna som vänslas med ett skelett – på en av dem har hon huvudet inne i skelettets bäcken, och skelettet öppnar munnen som i ett skrik.

Det är förstås kombinationen av bild och text som är konceptet bakom Villfarelser, men matchningen är inte alltid perfekt. Ibland, som med bilden på personen med den obehagliga halvmasken, blir texten helt sekundär. Bilden väcker känslor, men texten ”vi har bara lånat livet av oss själva” tillför inte mycket för mig. Andra gånger är bilden inte så intressant, men texten är en lakoniskt poetisk eller humoristisk fullträff, som: ”Jag använde pepparspray för att få gråta ut.” Ganska ofta är det ändå en bild och en textrad som är välmatchade och lyfter varandra till något mer än summan av delarna. Som den på en kvinna som spexigt böjer kroppen till en båge, och håller upp handflatorna mot kameran, med mungiporna utdragna i ett nästan maniskt leende, parat med texten: ”Fick en sån extrem feeling på livet men i samma ögonblick gick den över”. Det prydliga porträttfotot på en man i illasittande kavaj, utslätade ansiktsdrag, och tom blick, tillsammans med texten ”Jag klädde i benzo” är snudd på genialt, frånsett felstavningen. (Bensodiazepiner —> benso). Ett och annat av skämten känns måhända lite generiskt, som det om att försöka hitta sig själv, bara för att upptäcka att man var gömd bakom gardinen, men över lag har Villfarelser en stil som är egen, fyndig, och som jag gillar skarpt.

Jämfört med den stilmässiga grannen Depressiva Döden, som jag recenserade för några veckor sedan, så tycker jag kanske att Villfarelser har något fler fullträffar, och något färre bilder som lämnar mig oberörd. Självmodsboken är en klart underhållande bok att bläddra lite ostrukturerat i, och den väcker precis lagom mycket existentiell ångest.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-01-10 00:00 / Uppdaterad: 2020-01-09 22:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7980

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?