Villfarelse. En oriktig uppfattning. Eller inbillning, missuppfattning, vanföreställning.

Men vem bestämmer vad som är den riktiga uppfattningen? Kan man vara säker på vem som är helig och vem som är en sköka? Vems uppfattning är det som gäller i dag och vems i morgon?

Villfarelser. Bland annat en facebook-sida med (i skrivande stund) 160 000 följare. De svartvita bilderna har säkert dykt upp i ditt flöde. Ofta porträtt. Ibland bara allmänt skeva bilder. De modernaste verkar vara från 1940-talet, senast 50-talet, de flesta är betydligt äldre. Textremsor som ser ut som om de är skrivna med en dynamo.

Nu också en bok med ”nygjorda” bilder. Underrubrik: Krama mig hårt din jävel.

Bilderna har i sina original förmodligen en gång tagits på stort allvar. Men kontamineras nu av ett främmande element. Av texterna.

Eller missuppfattar jag något nu?

En man står på en balkong, högt upp, och ser ut över ett omisskännligt amerikanskt stads- och industrilandskap. Brooklyn kanske. Texten säger Jag var inte trött på livet, det var livet som var trött på mig.

Vad fan menar han egentligen?

En liten pojke kramar sin nalle. På ett bord bredvid förevisas hans andra leksaker. Man kan tänka sig att han är stolt över sin samling. Texten lyder: I framtiden skulle min trygghet förskjutas till andra ting än nallen. Främst chips och näthat. Jag borde ha sparat nallen.

Spelar roll. Vad tror du?

Vad tror jag? Spelar inte heller så stor roll. Men när jag tar del av bilderna i Villfarelser i en följd börjar jag efter ett tag att läsa dem som en sammanhängande berättelse. De blir till en bilddikt om ett diktjag som inte vill passa in, inte vill göra som han eller hon blir tillsagd. Eller kanske snarare ett allomfattande jag, ett slags samhälleligt jag som med vriden humor ser på sitt misslyckande.

En grynig bild av ett folkhemskök. Varmvattenberedare, ordentlig diskho och arbetsbänk. Att göra-lista: vika tvätt, skära upp handlederna, köpa mjölk.

Existentiell nöd i det moderna samhället? Vuxenlivets insikt att de drömmar man haft som barn obönhörligt krossas? Dödens ofrånkomlighet?

Eller något.

Stefan Sundström fångar villfarelserna bra i sitt förord:

Hela rallarlaget uppställt framför kameran, snuset utspottat och lagbasen i mitten. Och så blev det bara pannkaka av alltihop för att nån inte stod still.

Sen dog alla och nu finns ingen som ens kan säja vad dom hette.

Jag gillar Villfarelser. Kanske är det bara en villfarelse.