Maggie. Lina. Sloane. Tre amerikanska kvinnor som öppenhjärtigt delar med sig av sina liv, sina drömmar och sina tillkortakommanden. ”Lust” är ordet som betonas på såväl omslag som i recensioner, men lust, är det verkligen rätt ord?

Det är där Lisa Taddeo börjat, i alla fall, fast först med mäns lust. ”Deras begär. Detta att de kunde vräka hela riket överända för en kvinna på knä.” Snart upplever hon emellertid männens berättelser som onyanserade, klyschiga, tröttsamma.

Männens berättelser började flyta ihop. I några fall var uppvaktningen utdragen, i en del fall liknade den närmast uppfostran, men de flesta berättelserna slutade i orgasmens hackiga krampande. Men medan mannen fick motorstopp i utlösningens salut upptäckte jag att det var där kvinnan började få upp farten. Kvinnans upplevelse av samma händelse kunde vara komplex och vacker, ja rentav våldsam. Bland annat därför var det de kvinnliga delarna av intermezzot som i mina ögon kom att bli en bild av hur åtrå kan se ut idag.

Jag representerar möjligen Tre kvinnor illa genom att ge Taddeo så här mycket utrymme, för i merparten av boken – överallt utom i förord och efterord – finns Taddeo inte med. Där återges de tre kvinnornas berättelser detaljerat, närgånget och klart skönlitterärt gestaltat. Utan filter, synbart.

Men hon finns ju där. Hon har sökt upp och fastnat för just de här tre kvinnorna på något sätt, hon har funnits med i deras liv i många år, mejlat, pratat i telefon, intervjuat familjemedlemmar och bekanta, flyttat till deras hemorter och deltagit i deras liv. Nog måste det ha påverkat? Att formulera sina erfarenheter och känslor inför någon annan, formar inte det i sig berättelsen?

Jo, det är omöjligt att skriva en sådan här bok utan den påverkan och, missförstå mig rätt, jag är glad att den blivit skriven. Den är rasande intressant och suggestiv. Jag sugs verkligen in i kvinnornas berättelser, och jag skulle kunna prata om deras erfarenheter och boken länge, länge. Men jag uppfattar samtidigt inte författarens sätt att hantera sin berättelse som riktigt renhårigt. Hon finns ju där, ofrånkomligen, som ett filter mellan läsaren och de intervjuade kvinnorna, men vill inte riktigt låtsas om det.

Exempelvis är det oklart exakt när och hur journalisten kommer in i deras liv. Maggies, till exempel. Maggie har som tonåring haft en relation med en av sina lärare. När hon är tjugotre år gammal ställs han inför rätta för det. Hon är en strulig ung tjej, lite självdestruktiv, med dåliga servitrisjobb och alkoholiserade föräldrar, från fel sida av staden. Han är gift, trebarnsfar och har precis blivit utnämnd till North Dakotas bäste lärare.

En frustrerande stabil tillvaro – men också en bakgrund av sexuella övergrepp – har däremot Lina, en hemmafru vars man vägrar att ens kyssa henne. Hon har materiellt allt hon behöver, men känslomässigt är hon en avgrund av längtan, beredd att slänga den ordnade tillvaron över ända för minsta vink från sin gamla tonårskärlek.

Sloane, slutligen, har en urban överklassbakgrund. Hon och hennes man driver en restaurang tillsammans. Han gillar att se henne ha sex med andra, så det har hon, men vad gillar egentligen hon? Mötet med en bedragen hustru verkar skaka henne i grunden.

Ska jag vara ärlig läser jag nog med lika delar empati och sensationslystnad. Hur ska det gå? Har folk det verkligen så här? Den senare frågan är möjligen farlig att ställa. De här berättelserna är dessa tre kvinnors, inga andras (jo, Lisa Taddeos också, förstås). Deras.