Recension

: Århundradets kärlekskrig
Århundradets kärlekskrig Ebba Witt-Brattström
2016
Norstedts
6/10

Kärlekskrigets offer – det sårade egot

Utgiven 2016
ISBN 9789113073088
Sidor 188

Om författaren

Ebba Witt-Brattsröm (född 1953) är professor i litteraturvetenskap med ett stort engagemang inom olika feministiska rörelser: under 1970-talet var hon en ledande person inom Grupp 8, på 90-talet initiativtagare till Stödstrumporna och på senare år en av grundarna till Feministiskt initiativ (Fi). Witt-Brattström doktorerande 1988 på en avhandling om Moa Martinson och har också skrivit både kvinnolitterära handböcker och om Julia Kristeva, Edith Södergran och heliga Birgitta. Andra av hennes böcker är Ur könets mörker (1993), Å alla kära systrar! (2010) och Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur (2014).

Sök efter boken

Århundradets kärlekskrig beskrivs på omslaget som en punktroman. En genre som strävar efter att förena det poetiska ögonblicket med epikens linjära beskrivning av ett händelseförlopp. Korta textstycken som kan läsas fristående eller som fragment i en större helhet. Det här är skönlitteratur där läsaren i allra högsta grad får vara medskapande i att konstruera berättelsen, ett arbete som kan liknas vid att trä pärlor på en tråd.

Ebba Witt-Brattströms punktroman är en samling dialoger mellan en Hon och en Han som befinner sig i slutskedet av ett äktenskap. Dialogerna interfolieras av citat ur romaner, dikter och sånger. Ofta, men inte alltid, finns där en gemensam nämnare i kärlekstematiken. Kanske vill Ebba Witt-Brattström genom detta grepp placera in sin egen text i ett sammanhang, en tradition. Kanske vill hon skapa ett slags körverk om kärlekens lycka och olycka. Oavsett varför citaten finns där så bryter de upp dialogernas mönster och konkurrerar med texten på ett, för helheten, mindre fördelaktigt sätt. Vilket är lite synd för annars är den form som Ebba Witt-Brattström valt, och som förutsätter en medskapande läsare, mycket lämplig för hennes berättelse. Hennes verk lockar mig att tillämpa mina egna erfarenheter på texten. Skriva vidare på dialogerna. Fylla ut tomrummen. Precis som god litteratur ofta gör.

Århundradets kärlekskrig är berättelsen om ett hopplöst skyttegravskrig mellan två tidigare älskande. Positionerna är låsta. Ingen vinner längre någon mark. Ammunitionen består av gamla trätoämnen, tomma hylsor som redan avlossats ett evigt antal gånger. Han säger sig vara trött på att alltid vara fel i hennes ögon, men vägrar att göra henne nöjd genom att krympa sig eller bli ett omskolningsmaterial. Hon klagar över att han förnedrar, förminskar och misshandlar henne. Men det värsta är att han svikit henne. Han är inte längre den han utgav sig för att vara när de träffades. Nu ser hon tydligt hans ”kvinnoföraktande agenda bakom charmfernissan”. Hon tvivlar på att han någonsin var den ”patriarkatets olydige son” som hon blev förälskad i. Hon plågas av tanken att hon helt misstagit sig på honom.

Hon sa:
Var vår kärlek bara rekvisita
från min egen
illusionskammare?

I Why Love Hurts (2012) undersöker sociologen Eva Illouz hur den moderna tidens människa förhåller sig till kärlek, och varför våra kärleksrelationer ofta gör oss olyckliga. Tidigare styrdes känslorna i hög grad av moralen, menar Illouz. Det var viktigt att ha en god karaktär men det var samhället som avgjorde huruvida man hade en sådan, eller inte. Det handlade alltså inte om inre psykologiska egenskaper hos individen utan om hur dygderikt ens beteende bedömdes vara. Synen på känslor var den att de endast kunde uppstå, och uttryckas, i en stegvis process där mannen och kvinnan gradvis lärde känna varandra. Ritualer och koder reglerade hur detta skulle gå till.

Enligt Illouz har denna ritualiserade romantik till stora delar ersatts av den känslomässigt autentiska romantiken som alltid sätter känslorna först. Idag är vi upptagna av att först ta reda på vad vi verkligen känner för någon, för att sedan kunna agera i enlighet med dessa känslor och använda dem som byggstenar i vår kärleksrelation. Illouz menar att vårt förändrade förhållningssätt till kärleken visserligen har gjort oss friare och mer jämställda, men att den också bidragit till att avmystifiera kärleken och göra den till ett tillstånd som vi i hög grad själva är ansvariga för att uppnå. Därför blir också besvikelsen större när partnern, som vi ju själva valt, inte motsvarar våra förväntningar. En misslyckad kärleksrelation blir ett personligt misslyckande. Just den här sortens olycka, som kanske främst handlar om sårade egon och inte så mycket om en relation som går i kvav, ser vi upprepade gånger prov på i Århundradets kärlekskrig.

Även om Illouz teorier ger mig nycklar till varför Hon och Han lider, så är det fortfarande efter flera omläsningar svårt att förstå hur de står ut i sin olyckliga relation. De ständiga besvikelserna. De mer eller mindre raffinerade förolämpningarna. Instängdheten. En förklaring finns kanske i filmen Annie Hall, där Woody Allens rollkaraktär beskriver essensen i kärleksrelationen så här:

It reminds me of that old joke- you know, a guy walks into a psychiatrist’s office and says, hey doc, my brother’s crazy! He thinks he’s a chicken. Then the doc says, why don’t you turn him in? Then the guy says, I would but I need the eggs. I guess that’s how I feel about relationships. They’re totally crazy, irrational, and absurd, but we keep going through it because we need the eggs.

Visst. Det finns ägg även i Århundradets kärlekskrig. Eller har i alla fall funnits. Och även om kriget ständigt pågår är slutet inte givet. Berättelsen böljar fram och tillbaka. Någon vill skiljas. Någon vill försöka ännu en tid. Då och då råder vapenstillestånd. Plötsligt inträffar ett mirakel. Hon och Han ser varandra på nytt, talar äntligen till varandra på riktigt och tillåter ett verkligt hopp att spira.

Han sa:
Det råder egentligen
ett fruktansvärt emotionellt klimat
I vår värld.
Vi får inte duka under för det.

En gång sa vi till varandra
att vi skulle få världen att häpna
med vår kärlek.
Minns du det?

Scenen får mig att minnas ännu en film. I Fiendeland: En dag utan krig (2005) klättrar tyska och franska soldater upp ur sina skyttegravar och firar en gemensam jul i ingenmansland. Tyvärr rör det sig bara om en tillfällig ljusning, såväl i filmen som i Ebba Witt-Brattströms roman. Några sidor senare öppnar kombattanterna eld igen. Gräver sig ännu djupare ner i leran. Men för en tid har freden varit möjlig.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2016-03-31 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-31 07:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6511

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?