Jag har svårt att bestämma mig för om det känns ironiskt eller fullständigt naturligt att jag läser och skriver så mycket om kärlek. Inte så sällan tänker jag ju att få personer nog begriper sig mindre på det. Ändå upphör det inte att fascinera. Vad ÄR det, liksom?

Svaren på det har förstås varierat i olika tider, kulturer, klasser. Vi matas inte minst med bilder av hur olika män och kvinnor uppfattar kärlek – män är från Mars, kvinnor från Venus och allt det där. Kvinnor vill binda sig och ta hand om barn medan män vill så sin säd så vida omkring som möjligt. Det är biologiskt, naturligt och allt vad det är. Samtidigt verkar ju också idéerna om det naturliga så oerhört tidsbundna.

När sociologen Eva Illouz vill förklara kärleken gör hon det genom att ta avstånd från biologismen och inte minst från psykologin.

Faktum är att biologin och psykologin – som redskap för att förklara och rättfärdiga svårigheterna i våra kärleksförhållanden – inte bidrar med några lösningar, utan själva är en del av problemet. När den känslomässiga ojämlikheten mellan kvinnor och män hänförs till biologin, evolutionen eller människors psykiska utveckling brukar skillnaderna överdrivas och i viss mån rättfärdigas med hänvisning till det moderna samhällets kultur och institutioner. Som skäl brukar framför allt anföras att formerna för ekonomisk överlevnad har förändrats, att sex kommersialiserats samt kvinnors och mäns normativa frihet och jämlikhet. Följaktligen är försöken att förklara och mildra skillnaderna mellan könen med hjälp av Venus och Mars dömda att misslyckas. Om något så bidrar denna terminologi till att förstärka bilden av att de kulturellt skapade skillnaderna är naturliga.

Själv är jag historiker och hade gott kunnat tänka mig lite mer nyanser i hennes skildringar av kärlek förr (som för all del uttalat används mest som en fond för att beskriva den moderna kärleken) och, kanske mer förvånande, mer kontextualisering, tydligare sammanhang. Illouz använder en mängd material, från romaner (Jane Austen hör till favoriterna, men också Helen Fielding och Candace Bushnell får komma till tals), kärleksbrev, självhjälpsböcker, självbiografier, inlägg på nätforum och intervjuer. Det är påtagligt medelklassigt och västerländskt/amerikanskt, och jag kan inte påstå att jag helt känner igen mig i det. I det eviga nojjandet kring relationer, absolut, men kanske inte nödvändigtvis i vad som beskrivs som just manligt respektive kvinnligt.

För även om Illouz betonar att skillnaderna inte är naturgivna finns de definitivt där och spelar en betydande roll i hennes analys. ”Alla dessa böcker om Mars kontra Venus är egentligen bara ett försök att psykologisera det som i själva verket är en sociologisk process”, skriver hon till exempel: ”nämligen att det numera går en skiljelinje mellan könen som gäller kärleken i den meningen att den är en källa till självkänsla för kvinnor och sexuellt kapital för män.” Möjligen ska det mest förstås som en gradskillnad – alla gillar väl ändå självkänsla och sex ..?

Sexuellt kapital och sexuella fält (i analogi med exempelvis kulturella och sociala fält och kapital) hör till Illouz återkommande termer, liksom den avreglerade äktenskapsmarknaden och inte minst valets nya ekologi och arkitektur. Ibland är det skarp och tankeväckande, ibland ärligt talat lite vagt, motsägelsefullt och onödigt omständigt, tycker jag. Men även om jag tillbringar en del av lästiden påtagligt irriterad får jag också en hel del att fundera vidare på.

På den avreglerade äktenskapsmarknaden har vi, som i så många andra sammanhang, förmodligen större valfrihet än någonsin tidigare. Till stor del är det förstås en valfrihet på pappret, en valfrihet där vi långt ifrån har all information som skulle behövas för att göra verkligt informerade val, men där vi inte desto mindre får skylla oss själva om valet inte resulterar i allt vi hade tänkt oss.

När allt upplevs som möjligt och upp till oss själva blir det ju också personligt på ett nytt sätt. Vi blir villrådiga och osäkra och kanske i ännu större behov av bekräftelse från andra. Samtidigt har vi stora pretentioner på oberoende, och då krockar det ju lätt – inte minst som de där förhatliga psykologerna vill få oss att tro att så fort vi väljer ”fel” och på något sätt misslyckas i våra relationer är det något fel på oss (förmodligen med förklaring i tidig barndom). Fast jämför vi med äldre föreställningar om kärlek utgör lidande en självklar del i den – ibland till och med den finaste, mest förhöjda och karaktärsdanande.

Så även om jag inte helt kan ge ett enkelt svar på varför kärlek ibland gör ont efter att ha läst Illouz bok har jag fått en variant på svar som jag tycker är nog så intressant: Ja. Det gör faktiskt ont ibland. Engagemang måste kanske alltid vara en risk?