Då var det det alltså dags att knyta ihop de första tio åren av tvåtusentalet. Den avslutande boken i Louise Boije af Gennäs triologi kom i höstas, och nu har jag äntligen läst den. Den är liksom de bägge andra en rejäl tegelsten på närmare femhundra sidor. Och visst är det så att mycket ska få plats, många ämnen ska avhandlas, närmare bestämt sådant som sker på tre och ett halvt år. Fast så där funkar det ju inte. Tunnare romaner kan spänna över generationer och ändå upplevas som mustiga och fylliga. Den här triologin har stora och väldigt viktiga ambitioner. Nämligen att skildra tiden mellan 2000 och 2010 sett ur ett kompisgängs liv och ögon. Folk av en främmande stam inleds våren 2007. Vi får återse gänget där vi lämnade dem, och har du inte träffat dem förut blir du väl presenterad för allas liv och leverne.

Det är det som är mitt problem med boken. Att precis allting skrivs ut. Det är underbart med fylliga berättelser där en får följa människor över tid och genom både glädje och svårighet. Men jag kan tänka och fantisera själv. Allting behöver inte skrivas ut. Det gör mig frustrerad. Jag vill att boken litar på mig som läsare, att jag kan fylla i luckor, att jag får fantisera lite för att få historien att bli en del av mig. Här tycker jag att det känns som om jag blir lätt tvångsmatad med en historia som jag inte får ”missförstå” eller tolka själv. Det som gör mig ytterligare skeptisk är att i denna bok får karaktären Liv breda ut sig. Liv som skulle kunna vara jag. En tjej som kämpat som fattig kulturarbetare, som älskar sin minimala lya på söder, som inte klarar av att släppa män nära. En Liv som tidigt fattade feminismen, engagerade sig massor och som värnar om sin krets måenden. Men också en Liv som tillåts bete sig illa när hon så känner för. Trots att människan är över fyrtio regredierar hon alldeles för ofta till en obstinat treåring. Och hur kretsen låter sig dompteras av hennes nycker och infall. Det är inte roligt, bara pinsamt.

En annan sak som är intressant är när kompisar eller partners i gänget hamnat på kant eller på annat sätt har gammalt eller nytt grus i maskineriet. Då kan en ge sig sjutton på att någon, för det mesta Liv, ser till att de som träter måste mötas och reda ut groll. Det är fint i tanken, men det blir enligt mig jolmigt här. Dessutom är alla så oerhört skickliga att föra dessa samtal framåt mot reson och lösning.

Nu har jag varit hård. Finns det något gott med Folk av en främmande stam då? Absolut. Boken är bra på att bygga upp relationer och att följa upp dem på vägen även om jag som sagt skulle vilja vilja få tänka mer själv. Historien knyter bra an till vad som sker i samhället och därutanför i världen. Både vad gäller tendenser och skeenden. Det finns en del relationsbeskrivningar som faktiskt lämnar mig med tåriga ögon. Det är när sorg och förlust finns med i bilden. Där bränner det till.

Det är ett ambitiöst och omfångsrikt projekt som knyts ihop här. Mycket reds ut, annat dyker upp, överraskningar presenteras. Som läsare är jag mätt, men lämnas ändå med en slags öppning mot framtiden. Tackolov.