Recension

: Saker vi kunde berätta
Saker vi kunde berätta Tony Parsons
2006
Prisma
7/10

Musikvecka: I Wish I Was A Punk Rocker With Flowers In My Hair

Utgiven 2006
ISBN 915184706x
Sidor 285
Orginaltitel Stories We Could Tell
Översättare Eva Johansson
Först utgiven 2005

Om författaren

Fotograf: Cato Lein

Tony Parsons var på 70-talet musikjournalist och skrev om många legendariska rockband. Nu arbetar han som kolumnist för The Mirror och har bl.a. skrivit en bok om George Michael. ”Mannen och pojken” hette hans debutroman.

Sök efter boken

Tony Parsons började sin bana som musikjournalist och skrev också en del politiska, Thatcherkritiska krönikor i sin roll som journalist. Senare skrev han relationsromaner, som Mannen och pojken och Mannen och hustrun. Personliga romaner, ladlit, med lite större tyngd och ambition än mycket annat i samma genre. Döden, äktenskapet, monogami, förmågan eller oförmågan att vara en god förälder. Allt med en exakt balans av humor och allvar.

I den nya romanen, Saker vi kunde berätta, sammanförs allt det som Parsons brinner för, musiken, kärleken, politiken. Den 16:e augusti 1977, dagen då Elvis dör, befinner sig tre unga musikjournalister från The Paper i London, med tre olika uppdrag. Terry ska träffa en idol och vän, Dag Wood, som visar sig vara mer än behagligt intresserad av Terrys flickvän, Ray som fortfarande har utsvängda byxor och långt hår trots att det är "Summer of hate" (sommaren-77 nådde punken sin topp i England), måste hitta John Lennon och få en intervju för att inte förlora jobbet, Leon är politiskt engagerad och fortfarande blåslagen efter kravaller med nazister när han av en slump hamnar på ett disco och blir motvilligt imponerad av rytmerna och änglakörerna.

Det är alltså en turbulent natt, en turbulent tid. Flower Power, aggressiv punk, Bowies androgynitet, glamourös disco och ett våldsamt politiskt klimat där Thatchers popularitet redan anas, ska samsas under den natt då kungen av rock har dött och lämnat scenen fri för alla som vill träda in. En tid när man ännu inte visste vad som var framtiden. Det märks att Parsons njuter av att låta sina karaktärer säga aningslösa saker som att "alla kommer att ha glömt Beatles om några år" och "Johnny Rotten kommer inte att leva tills han blir 40".

Tiden och musiken är briljant skildrade. Punkstället Western World med sitt mörker, sönderslagna handfat och babblande langare, ställs i kontrast mot discot The Goldmine där alla ser nybadade ut med vita kläder och blänkande ytor. Alla karaktärerna är våldsamt unga, veteranen Skip på The Paper visar sig på slutet vara endast 25, de andra är långt yngre. Skildringen av en händelserik natt känns just ung, alla tre huvudkaraktärerna är förälskade, de har sex, de tar droger, deras framtid står på spel.

Så långt allt väl. Men romanen har brister. Greppet att låta merparten av handlingen utspela sig under en natt på krogen är sällan helt lyckat. Jag tänker på bland annat på Jens Ganmans Mess och Louise Boije af Gennäs Ta vad man vill ha. För att det inte ska bli för tråkigt måste karaktärerna gå på flera olika ställen, det måste vara våld, droger, kriminalitet, svartsjuka och långa tillbakablickar. Att samtliga tre huvudpersoner i Saker vi kunde berätta är unga manliga musikälskare gör också att de blir för lika varandra för att riktigt engagera som individer.

Men även om detta inte är Parsons starkaste roman blir jag ändå rörd och ja, nostalgisk trots att jag bara var ett år 1977. Besviken över att man inte var med då, när allt var nytt och osäkert, när tiotalet klassiska artister gjorde sina storverk och det fortfarande uppfanns nya musikgenrer, när "politisk musik" betydde något mer än Bonos kamp för regnskogen och Green Days Bush-kritik, när det fortfarande var möjligt att bli musikjournalist fast man bara var 15 år och hade ett brinnande intresse för musik, en tid när det kändes som att allt fortfarande kunde hända.

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Larsson

Publicerad: 2007-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-14 10:32

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2390

4 kommentarer

Äh, Parsons jobbade på en porrtidning innan i Sverige, helt ointressant.

Janne Banna Oregistrerad 2007-02-16 10:17
 

Ja, precis! Han måste därför vara usel på alla sätt!

Kalle Oregistrerad 2007-02-16 11:10
 

Var sista stycket sån där ironi?

Idag uppfinns det dagligen lika många nya musikgenrer som det gjorde under hela 70-talet och det finns förmodligen fler 15-åringar som är musikjournalister än som inte är det.

Prince Oregistrerad 2007-02-16 13:25
 

Oj dagligen! Det får du gärna utveckla.
Ok om man läser musikrecensioner ska alla svänga sig med ord som "crunk" och "electroclash" men det är knappast samma sak som genrerna "rock", "punk", "hårdrock", "hiphop" och "synth", som delade upp människor och skivbutiker i olika läger.

Sara Larsson Medlem 2007-02-16 19:25
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?