Allegiant börjar där Insurgent slutar och Tris, Four, Christina och resterna av en rebellgrupp som kallar sig för Allegiant ska försöka ta sig utanför staketet medan Evelyn Johnson, Fours mamma, tar efter Jeanine Matthews i äkta diktatoranda. Bortblåsta är alla falanger och system medan människorna i det som en gång varit Chicago går runt arga, förvirrade och missnöjda. Men när våra hjältar väl hittat det de sökt efter och fått svaren om sig själva, sitt DNA, falangerna och allt annat så vet de inte riktigt om de ska vara tacksamma eller revoltera. Tris och Four gör sitt bästa för att fortsätta jobba på sitt trassliga förhållande och den djupa kärlek de känner till varandra, men det är minst sagt svårt när kriget är i full gång.

Divergent och Insurgent var som Die Hard-actionfilmer paketerade i bokform och sådana bladvändare att man var tvungen att bära med sig böckerna vart man än gick. Allegiant följde samma spår gällande hur svår den var att lägga ifrån sig, men följde inte riktigt efter i tempot. Allegiant kändes istället relativt seg då och då, i jämförelse med de två föregångarna, då det saknas vad som kanske känns som … en handling. Roth har däremot mycket att tacka för idén att skriva boken ur både Tris och Fours perspektiv vilket ger en rolig twist på det hela. Det märks också då hur lätt det hade kunnat vara för Roth att trycka in den klassiska kärlekstriangeln, men tack och lov, så låter hon bli det.

Men när slutet väl kommer blir det istället som en dusch av känslor som sköljer över en med tanke på hur händelselös Allegiant varit alla andra kapitel. Slutet är lite grann som att äta en chokladbit och istället smaka cheeseburgare, när du är vegan.

När Roth dessutom har hållit boken i ett så pass lugnt tempo har man vaggats in i en falsk trygghet och det kan kännas lite som ett svek när man stängt boken och tårarna börjar rinna fontänliknande. Men självklart så är den fortfarande värd att läsas. Allegiant är trots allt avslutningen och det stora crescendot på en fantastisk bok-serie. Men om man säger att jag grät till Förr eller senare exploderar jag av John Green så är det ingenting mot hur mycket jag grät till Allegiant av Veronica Roth.

Man kan lätt säga att efter att jag läst ut Allegiant läste jag om Förr eller senare exploderar jag för att bli lite gladare.