I andra delen av Veronica Roths trilogi om framtidshjältinnan Tris kastas läsaren direkt tillbaka till slutet av förra boken. Det har knappt gått ett dygn mellan bokpärmarna.

I den första delen Divergent möter vi en framtidsvärld där invånarna delas in efter sina mest framträdande karaktärsdrag. Stundtals var det svårt att verkligen köpa den stränga indelningen, att dessa människor ständigt gick omkring med en sorts beteende: de osjälviska är osjälviska från morgon till kväll, de tappra är modiga från det att de stiger upp tills de stupar i säng. I andra delen rätar författaren ut en hel del av dessa frågetecken, men inte utan att – som en sann storyteller – även skapa en mängd nya frågeställningar.

Samhället som i slutet av Divergent utsattes för ett terrorangrepp där invånarna hypnotiserades och blev mänskliga robotar, står fortfarande inför en omfattande förnyelse. Människorna har börjat göra uppror mot det hemlighetsmakeri och den maktobalans som råder mellan de olika falangerna.

Läsaren får bara den närmaste omvärlden beskriven, karaktärerna placeras i olika teaterscener som studeras i närbild. Vad som lurar i bakgrunden, bortom händelsernas centrum är otydligt. Centralt är den framåtdrivande kampen mot ett avslöjande, något omvälvande som är svårt att greppa. Det liknar en sekt där individerna har blivit indoktrinerade i en skenverklighet. De anar inte att det finns en värld utanför, någonting annat än det de ser framför sig. Som läsare får man känslan av att det enda som existerar är nuet, som i ett dataspel stannar allting upp då huvudpersonerna avancerat längre in i spelets värld: det är bara i händelsernas epicentrum som allting snurrar på i en allt snabbare takt.

Romanen har ett snabbt driv framåt, det påminner om Dan Browns Da Vinci-koden där karaktärerna tycktes färdas genom ett veckolångt äventyr utan att få en blund i ögonen. De hinner nästan aldrig stanna upp annat än för korta pit stop innan de virvlar vidare in i actiondramat.

Det är intressant hur science fiction-serierna dominerar dagens ungdomslitteratur. Nu räcker inte vår egen verklighet till för att beskriva de starka tonårskrafter vi upplever inom oss. Det fungerar egentligen fantastiskt bra att placera ungdomar i en annan sorts värld där de helt kan ägna sig åt det som är viktigt. I Roths värld finns inga dokusåpor, inget internet, inget klädmode eller tonårsångest. Ingen politik, ingen ekonomi, ingen reklam och inget Facebook. Visst krigar de men det är den goda kampen de strider för, det är den som hela tiden leder dem framåt. Ingen dör förgäves i en stillastående meningslöshet. Världen är ganska svart och vit, antingen är karaktärerna för eller emot. Det är enkelt, det är lättförståeligt och det är tryggt.

Dessutom, efter fåniga försök att skriva erotik i 50 nyanser av honom där könsrollerna tas tillbaka flera århundranden är det eggande att läsa om endast antydd åtrå där karaktärerna aldrig riktigt hinner få till det. Vältra oss i sex gör vi vare sig vi vill det eller ej i vår verkliga värld. Låt dystopin fortsätta handla om det sinnliga, den inre kraften och mångfiliga motorvägen framåt mot kunskap och klarseende.

På Instagram finns 87 273 inlägg taggade med författarens namn. Fansen postar bilder på bokomslagen, gör textrutor med sina favoritcitat och bilder på skådespelarna som ska spela Tris och Four i den kommande filmen. Bokserien är omåttligt populär. Jag kan förstå varför.

Historien avrundas med en tydlig hänvisning till nästa bok, med en hint om vad som väntar om karaktärerna vågar tänka utanför boxen. Jag anar en verklighet utanför verkligheten, en slags Truman Show där en helt annan tillvaro väntar när strålkastarna har släckts. Ingen – oavsett vilken falang du tycker dig tillhöra – kan låta bli att läsa den tredje avslutande delen Allegiant när den kommer.