Veronica Roth är författaren som skrev en miljonsäljande sci fi-trilogi medan hon studerade på universitetet i Chicago. Divergent är titeln på den första boken i serien som kommer att bli till film framöver.

Hjältinnan i romanen heter Beatrice ”Tris” Pryor. Hon lever i ett futuristiskt Chicago där man delar upp samhället i olika falanger utefter personlighetstyp. Det finns fem olika grupper: De osjälviska, De ärliga, De fridfulla, De lärda och De tappra. Under ditt sextonde år i livet ska du välja vilken inriktning du vill verka inom. De olika grupperingarna lever helt åtskilda från varandra och har helt olika levnadssätt. De flesta väljer samma som sina föräldrar, men Beatrice, vars föräldrar hör till De osjälviska, känner sig kluven i valet. Hon väljer slutligen De tappra: den vildaste och våldsammaste falangen.

I Roths verk finner jag många välbekanta drag från klassiska dystopier. I Divergent möter läsaren en totalitär framtidsstat där invånarna genom desperata medel försökt förändra samhället till det bättre, men istället har tvingats till något mycket mer skräckinjagande: en sträng kategorisering utifrån enstaka framträdande karaktärsdrag.

Det är intressant hur Roth valt dessa olika grupperingar. Varför har hon valt just dessa? Är de verkligen de fem mest framträdande och grundläggande egenskaper vi människor besitter?

Huvudpersonens val av grupp är självklart inte heller oproblematiskt, Tris är fortfarande splittrad mellan de olika grupperingarna och känner sig dragen till flera av dem. Hon anses därför vara något mycket speciellt och fruktat: ”divergent”. ”Divergens” förklaras i Nationalencyklopedin som ” isärgående, spridning åt olika håll”, eller i sammanhanget: en mer mångfacetterad person. För läsaren är hon enbart mänsklig, alla verkliga människor skulle klassificeras som ”divergenta” enligt romanens mått mätt. Vi vet ju att ingen verklig människa är ständigt tapper eller osjälvisk i varje situation vi ställs inför.

Hjältinnan är den enda som alltså förfogar över denna ”divergens”. Resten av karaktärerna platsar ganska bra i den enkelspåriga uppdelningen. Det gör dem platta som karaktärer, men det får mig också att känna stor samhörighet med hjältinnan. Hon är en positiv avvikelse i en oförstående värld, jaget som man jämför sig med: den enda person som verkligen förstår vad som pågår.

Människor är för varierande och smarta för att delas in under dessa enkla kategorier. Samtidigt tror jag att vi lätt blir trångsynta när vi delar in människor omkring oss vid snabba möten i vardagen. Jag hör ofta min omgivning säga ”hen är sån eller sån”. Jag är även väl medveten om att jag gör det själv.

Trots allt är vi ofta inlåsta i våra roller och vi tvingas om och om igen in i snäva fack. Det är inte förrän vi kommer utanför vårt eget stängsel, de barriärer vi har byggt upp, som vi får en helhetsbild och ser på varandra som mer varierande varelser. Det är även då vi blir medvetna om våra val, och hur viktigt det är vad man väljer. För vi väljer alltid. Dessa tankar för jag med mig efter att ha läst Veronica Roths debutroman, och det är ett mycket gott betyg. Romanen står på en självklar plats jämte sina likar i genren och borde läsas av alla som fascineras av fantasy, science fiction och existentiella frågor.