Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats. Boken var nämligen någonting helt annat än jag ens kunde föreställa mig. Ni som har läst den vet vad jag menar.

Det är nu tio år sedan Nedsläckningen, och vi får några tillbakablickar ifrån kaoset och sönderfallet som då rådde. För mig var det den stora behållningen av Stjärnfall. Dessa beskrivningar av vad som kan ske vid en samhällskollaps. Speciellt den rena ondskan, personifierad av göteborgspolisen Peter Ragnhäll. Men Lars Wilderäng gör det inte lika lätt för läsaren den här gången. Fienden är nu av en helt annan karaktär. Och man skulle kunna säga att det är just den här fienden som definierar boken.

Om sönderfall var temat i Stjärnklart, så handlar Stjärnfall om återuppbyggnad. Vi får veta hur folk bar sig åt för att skapa någonting nytt och förväntat hållbart ur förödelsen. Här är fokus nästan uteslutande på Västsverige och speciellt Marstrand, där Gustaf Silverbane har etablerat sig som landshövding och envåldshärskare. Situationen i Marstrand väcker frågor av samhällelig karaktär. Om stabilitet kontra frihet. Var går gränsen? Är demokrati alltid att föredra?

Anna Ljungberg är numera chef över ett av Gustaf Silverbane inrättat forskningscenter i Svenshögen. Hon har under de år som gått arbetat med att försöka finna svar på vad som orsakade Nedsläckningen. Och det är ju ett av de stora frågetecknen som läsaren av Stjärnklart har burit med sig det senaste året. Barnmorskan Lena Svensson kommer en kväll i kontakt med något som innebär en förklaring, och frågetecknen börjar rätas ut.

Den som har läst Wilderängs tidigare böcker, Midvintermörker och Midsommargryning, har förmodligen noterat att han verkar ha en förkärlek för stridsskildringar. Detta var väldigt nedtonat i Stjärnklart, men här har han skapat gott om utrymme för att återigen gotta sig i detaljerade skildringar av olika typer av strid. Onekligen ett actionmoment, men för mig som mer gillar stridigheter på ett idéplan kan det bli lite för mycket av det goda. Det är dock helt i samklang med bokens logik.

Och på tal om logik så lyckas faktiskt Wilderäng skapa trovärdighet i det presenterade sammanhanget. Först undrade jag om han tagit syra när han tänkte fram sin berättelse, men man måste hålla i minnet att det är en genrespecifik bok. Och det är definitivt en bladvändare. Förutom att man som läsare undrar hur själva berättelsen skall arta sig, så blir man också nyfiken på hur han skall lösa det på ett både berättartekniskt och logiskt tillfredsställande sätt. Och han löser det. Jag är inte hundra procent nöjd dock, men jag inser ju att detta är skönlitteratur och inte fakta. Som bok betraktat är Stjärnfall väsensskild från Stjärnklart. Det är helt andra utmaningar som möter karaktärerna.

Sedan är det någonting med dom här böckerna som berör mig på ett mer personligt plan, och kanske inte har så mycket med innehållet att göra. Jag bor själv i Göteborg och har anknytning till Bohuslän, så skildringarna av dessa miljöer under, och efter, en apokalyps sätter igång ett brett spektrum av tankar. Staden, Hisingen, Peter Ragnhäll. Är det ens lönt att preppa? Hur har dom det där inne i Fria Republiken? Är det någon skillnad från nu egentligen, med tanke på läget i Göteborg idag?

Wilderäng pekar på många brister i dagens samhälle. Klädda i ett apokalyptiskt scenario ställs frågorna på sin spets naturligtvis. Men han hjälper nog med dessa böcker till att skapa medvetenhet kring det faktum att vi inte har någon beredskap kvar i landet. Det är ansvarsprincipen som råder vid kris. Varje enskild människa har ett ansvar att kunna klara sig själv, utan att kunna förvänta sig hjälp från samhället.

Jag skulle egentligen vilja diskutera den här boken mycket mer, men jag är rädd att komma med någon ofrivillig spoiler. Det är många som sett fram emot den och inte ännu hunnit läsa. Men jag tror inte det är ett alltför stort avslöjande att berätta att jag är nöjd med Wilderängs osentimentala förhållningssätt till sina karaktärer. Folk dör alltså även i den här boken. Och det är speciellt två karaktärer som han tar av daga på alldeles särskilt bra vis.

Jag är nu väldigt nyfiken på tredje och sista delen. Min känsla inför den är att vad som helst kan hända.