Recension

: Ondska
Ondska Eiríkur Örn Norðdahl
2014
Ramús
7/10

Europeiskt triangeldrama

Utgiven 2014
ISBN 9789186703295
Sidor 565
Översättare Anna Gunnarsdotter Grönberg

Om författaren

Eiríkur Örn Norðdahl
Fotograf: Erik Brunolf

Eiríkur Örn Norðdahl (1978-) debuterade 2001 och kom att bli uppmärksammad runtom i Europa som experimentell poet. Som författare till fyra romaner omnämns han numera också som en av Islands främsta prosaister. Norðdahl är även verksam som förläggare, översättare och arrangör. På svenska finns hans sedan tidigare utgiven med romanen Gift för nybörjare.

Sök efter boken

Vi vill att det här ska vara klart:
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är inte en av oss.
Du är en av oss.
Du är en av oss.
Och man vet aldrig vilket som är värst.

Som o:et i titeln och som ó:et i både Ómars och Arnórs namn cirklar sig ondskan runt omkring läsaren tills det blir så trångt att det bara är sig själv man ser. Sig själv och sin egen ondska, sig själv och alla sina egna fördomar som man går och släpar omkring på. Nedärvda. Förvärvade. Fördärvande.

Ondska är ett triangeldrama mellan Agnes, Ómar och Arnór. Agnes och Ómar utgör ett par och Arnór är Agnes både forskningsobjekt och älskare. Agnes och Arnór har ett gemensamt intresse: nazismen. Agnes har sina rötter i Jurbarkas, en stad i Litauen där hela den judiska befolkningen mördades under andra världskriget och hon har släkt både på offer- och bödelsidan. Hon skriver sin magisteruppsats i historia och intervjuar Arnór som representant för den framväxande nynazismen. Arnór blir genast blixtförälskad i Agnes.

Arnór älskade Agnes över allt annat i livet. /…/ Ibland började de prata om andra världskriget och då tyckte Arnór att det kändes som om de var bästa vänner. Även om de inte hade samma uppfattning om hur kriget borde ha slutat – Arnór ansåg att det skulle ha varit betydligt bättre om Hitler hade vunnit – så fanns det så många detaljer som de inte kunde prata med någon annan om. Ingen som de kände. Arnór och Agnes kunde tillbringa hela kvällar med att diskutera varför Rudolph Hess flög till Skottland mitt under kriget och om Führern kan ha känt till det, eller hur många som egentligen dog i Förintelsen.

Parallellt med den nutida berättelsen får vi också historien om den judiska befolkningen i Jurbarkas som mördades under andra världskriget. Det är något med de skönlitterära berättelserna om Förintelsen som skiljer sig från de självupplevda vittnesbörden, de plågsamma berättelserna om det som hänt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det är som att de skönlitterära berättelserna flyttar grymheterna till nuet och blir så påtagliga att jag som läsare känner att det här det kan hända här och nu, precis när som helst. Sådana här monster är vi människor.

Som bakgrund till romanen finns också de stora konsekvenserna för Island efter börskraschen 2008 och det här är nog en av de mest välformulerade kängor mot politik jag någonsin läst:

Politiken var en enda oändlig populism, en oändlig tafatt-lek i jakt på popularitet och makt. Alla utom jag var den ”andre” – antingen den lille andre, maktlös men farlig, eller den store andre, självaste makten, och då spelade det mindre roll om de hette patriarkat, matriarkat, bankstrar, finansvikingar. Det fanns inte (längre) något som kunde kallas ett politiskt angreppssätt som inte innehöll ett populistiskt angreppssätt. Kanske var det all den här synligheten. Hela det här internet. Folk hade blivit så hypermedvetna om att de blev sedda att de inte längre kunde tillåta sig något perspektiv, kunde aldrig erkänna att det faktiskt låg mycket i det mesta – att saker och ting helt enkelt var komplicerade. Ingen talade annat än i en rasande fart, eftersom alternativet till att köra över motståndaren var att blotta strupen och då var kampen förlorad.

Örn Norddahl har mycket att säga om vår nutid och om hur den är sammanlänkad med vårt förflutna. Om ondskan som finns hos oss alla och om hur komplicerat allt är. Han gör det både roligt, halsbrytande och ibland alldeles förfärligt explicit så att man blir illamående. Det är en läsvärd roman men kanske är den med sina 565 sidor lite väl lång. Den innehåller flera tidslager, många berättarröster och en del intriger som känns lite för mycket.

Cecilia Bergman

Publicerad: 2015-02-11 00:00 / Uppdaterad: 2015-02-10 16:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6021

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?