Det har gått åtta och en halv månad sedan Bumped, den första romanen om ett framtida USA där ett mystiskt virus har gjort tonårsgraviditeter till dygd, nödvändighet och karriärmöjlighet. Tvillingsystrarna Melody och Harmony är superkända och höggravida, båda i sin tur med tvillingar. Hela världen väntar på deras ”Double Double Due Date”, men mycket pågår under den perfekta ytan.

Melody, som egentligen är kär i sin bäste kompis Zen, fejkar ett romantiskt förhållande med Jondoe, den proffsbefruktare som ska föreställa biopappa till båda systrarnas tvillingpar. Han i sin tur suktar odrägligt efter Harmony, som bestämt sig för att återvända till sin religiösa hemby och uppfostra sina barn tillsammans med maken Ram, som i sin tur också har en hemlig romantisk agenda helt på tvärs med det konservativa Goodside.

Båda systrarna är hårt hållna, Melody av sin manager och sitt lukrativa kontrakt och Harmony av religiösa regler och det stenkonservativa byrådet. Vad skulle hända om den amerikanska allmänheten, byrådet och det rika paret som beställt Melodys och Jondoes barn allesammans fick reda på hur det verkligen låg till med systrarnas graviditeter och förhållanden? Eller kanske snarare: vad kommer att ske när det händer?

Skulle det till och med kunna förändra världen?

Med Thumped får Megan McCaffertys skruvat tonårstjejiga science fiction-berättelse en tillfredställande avslutning (ja, jag är alltid orolig att amerikanska ungdomsromaner ska sluta i undvikande av alla besvärliga frågor; ingen som övervägt abort behöver någonsin genomföra den, och så vidare). Jag kanske inte direkt bryr mig om karaktärerna på djupet, men den vimsiga intrigen är klart underhållande. Inte minst hur McCafferty rent språkligt gestaltar sin tonårsgraviditetsbesatta framtidsvärld, med slogans, varumärken och slanguttryck, är riktigt läsvärt.

Ändå kan jag tycka att temat, mänsklig reproduktion i förhållande till kommersiella intressen, egentligen är så högaktuellt, angeläget och moraliskt knepigt att det borde ha kunnat generera en mer påträngande och drabbande roman också. Fast det borde man kanske inte hålla emot författaren, att hon lyckats göra lättillgänglig underhållning av något så allvarligt och komplext? Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig.