Recension

: Feed
Feed M T Anderson
2012
Candlewick
7/10

Corporate America 3.0

Utgiven 2012
ISBN 9780763662622
Sidor 309
Först utgiven 2002
Språk engelska

Om författaren

M T Anderson (född 1968) är en amerikansk barn- och ungdomsförfattare som debuterade 1997 med romanen Thirsty. Han har bland annat skrivit dystopin Feed (2002), historiska romaner om Octavian Nothing (2006 och 2008) och flera bilderböcker, bland annat en biografi om kompositören Händel.

M T Anderson – författarens hemsida.

Sök efter boken

När tonårige Titus ser gamla bilder på människor som går runt och håller i sina datorer så tänker han att det är som om folk skulle gå runt och hålla lungorna utanför kroppen. Bisarrt. Opraktiskt. Onaturligt.

Titus och hans kompisar har, liksom den stora majoriteten av i alla fall amerikanerna, själva hjärnan uppkopplad mot nätet, ”feednet”. Hur likt detta framtida USA är resten av världen är svårt att säga. Ointresset för och förmågan att komma på kant med resten av världen är upphöjd till minst tio från dagens. Globala alliansen är på väg att starta krig med landet på grund av deras hänsynslösa miljöförstöring. Ingen verkar bry sig nämnvärt.

Världen sjunger uppenbarligen på sista versen. Man lever under någon sorts kupoler staplade på varandra. Allt verkar vara förgiftat, allt måste framställas på konstgjord väg. De sista skogarna huggs ner för att göra plats för syrefabriker. De som har det gott ställt, som Titus och hans vänner, kan fortsätta konsumera som om det inte fanns någon morgondag – och det är väl också på gränsen om det gör det.

När Feed tar sin början firar Titus och polarna vårlovet, ”spring break”, på månen. Det är häftigt i ungefär två sekunder innan de återgår till att vara gnälliga, uttråkade tonåringar igen. Den sunkiga baren där man kunde dricka utan att ha åldern inne är riven. Tyngdkraften på hotellet suger. Gnäll, gnäll, gnäll.

Jag antar att tonåringarna är skickligt gestaltade, eftersom jag har god lust att ge dem en örfil nästan romanen igenom. Deras vårdslöshet, bortskämdhet och brist på engagemang genomsyrar verkligen hela texten, själva språket. Ja, det är skickligt skrivet. Det är också jävligt irriterande att läsa.

Precis som huvudpersonernas tankeverksamhet avbryts texten hela tiden av reklambudskap och jox från ”feedet”, det oupphörliga flödet i deras huvuden. Precis som vi har de tillgång till all världens information, bara ännu närmare. Och precis som vi verkar de dåliga på att utnyttja dess potential, utan använder det mest till att bekräfta det de redan vet, till att shoppa och till att följa med flocken.

Språket är ohyggligt torftigt. Vare sig Titus föräldrar eller presidenten uttrycker sig särskilt mycket bättre än tonåringarna, och Titus lillebror framstår som ett litet monster av uppkopplad barnkultur. Eftersom alla hela tiden distraheras av sitt eget feed, verkar ingen egentligen kapabel att knyta an på djupet till någon annan. Alla skolor drivs av företagen och tycks mest lära ut konsumtion. Modet är extremt och förändras snabbt. En bit in i romanen blir det inne med variga sår, och flera av tjejkompisarna börjar medvetet skaffa sig sådana att kokettera med.

Det finns en tjej som inte är som de andra. Violet. Henne träffar Titus och de andra på månen, strax innan de blir attackerade av en hackare från någon slags domedagskult. Under dagarna efteråt tvingas de vistas på sjukhus med feedet till stor del avstängt och under den tiden utvecklas Titus och Violets förhållande romantiskt. Tillbaka i vardagen på jorden visar det sig dock gradvis att Violets relation till feedet inte är lika oproblematisk som de andras. Hon är inte lika välbeställd som de, har inte vuxit upp med hjärnan uppkopplad och hennes billigare system står heller inte emot virusattacken lika bra som deras. Violet håller på att gå under.

Feed kom ut första gången 2002 och är tydligen en lite typisk amerikansk Läs och diskutera i skolan-bok (min utgåva från 2012 har till och med diskussionsfrågor längst bak). Jag kan tänka mig att den passar ganska bra som det. Den är mörk och melodramatisk på ett sätts som säkert tilltalar många tonåringar – ja, den har faktiskt ett sätt att bara räkna upp det som händer på ytan som för i alla fall mina tankar till existentialisterna.

Jag blir dessutom förvånad och imponerad av att romanen faktiskt har dryga tio år på nacken, för jag hade känslan av att författaren satt på tunnelbanan i förmiddags, iakttog folk uppslukade var och en av sin smartphone, och gick hem och skrev den här boken precis nyss. Så, jo, jag tycker att den är klart intressant. Jag är bara inte säker på att jag tycker om den.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-26 19:17

Kategori: Recension | Recension: #5201

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?