Recension

: Amatka
Amatka Karin Tidbeck
2012
Mix
8/10

RECENSION

Utgiven 2012
ISBN 9789186843540
Sidor 224

Om författaren

Karin Tidbeck (född 1977) debuterade 2010 med novellsamlingen Vem är Arvid Pekon?. 2012 kom både romanen Amatka och novellsamlingen Jagannath ut – den senare i USA. Tidbeck kommer från Stockholm, men är numera bosatt i Malmö.

Sök efter boken

Märk:

Vanja (fullständigt NAMN: Brilars Vanja Essre Två) kommer med TÅG till STADEN Amatka, längst ut vid KANTEN av civilisationen. Hennes SYSSELSÄTTNING där är att prata med MEDBORGARE för att undersöka intresset för HYGIENPRODUKTER från det något rikare Essre, där man specialiserat sig på sådant.

Hon märker Amatka: en GRUVA, en kall och gråskitig STAD bebodd av MEDBORGARE som lever på SVAMP, GRÖT och SPRIT. Där måste ju finnas EFTERFRÅGAN på HYGIENPRODUKTER. Bortom dem finns ju bara INTET, ända sedan den där gången för länge sedan då CIVILISATIONEN föll samman, SOLEN blev kall och MÄNNISKORNA fick klamra sig fast där det gick. Tack och lov för STYRELSEN som håller ihop alltihop.

(SUBSTANTIV är viktiga. Så här på andra sidan … vad som nu hände världen kan en aldrig vara försiktig nog. Alla TING är gjorda av syntetiskt MATERIAL, och om man glömmer att konstant märka dem, tala om för dem vad de är, kanske de slutar vara TING och blir sig själva i stället. Och var stode vårt SAMHÄLLE då? Så: märk allt. Ta en PENNA och skriv TINGENS NAMN på dem. Se på den återvunna pappersmassan, kalla den PAPPER. Se på den smaklösa gröten, kalla den MAT. Se på arkiven, kalla dem KUNSKAP. Se på människorna, kalla dem FAMILJ. Skriv. Fyll i så fort det börjar blekna. Minska antalet tillgängliga namn för att inte förvirra. Tappa inte koncentrationen. Tänk inte ”om” eller ”vad” eller ”varför”, då faller allt samman, rinner iväg som en oaptitlig quornliknande massa.)

Var var jag? Amatka. Staden på gränsen, bebodd av MEDBORGARE som Nina, som tar in Vanja i sitt HEM och sedan i sin SÄNG och märker henne, vill kalla henne LYCKA. Att det ska vara så enkelt. BIBLIOTEKET där nästan ingen går in längre, som bit för bit plundras på PAPPER för att ersätta det som upplöses när folk glömmer det, där DIKTERNA bara består av exakta, helt ometaforiska beskrivningar av DRIVHUSEN där de sista MÄNNISKORNA odlar sin MAT.

klockan fem och tjugotvå bland betorna
en skiftning från grånad till skärpa
de långa fårorna av kalkhaltig jord
ljudet av vatten som sugs upp av rötter

Det ligger något desperat över Amatka, som Monty Python-sketchen om hus byggda av en hypnotisör, som rasar när folk slutar tro på dem. Finns det tunnlar (inga versaler) under staden? Möts människor i hemlighet för att säga saker de inte får säga när storebror STYRELSEN hör? Viskas det fortfarande om BRANDEN för några år sedan, när den sista POETEN sade något som inte fick sägas, när människor försvann, när allt höll på att spricka? Självklart, det är ju en dystopi Nej, varför skulle de det? Låt bara bli att märka det. Syns inte. Finns inte.

Tidbeck slår en fantastisk båge här; hon sätter upp en värld som hämtad ur klassisk subversiv sovjetisk SF á la Zamjatin och Tarkovskij (via Orwells språkbeväpning), skrivet i koncisa, urtvättade färger, och befolkar den med människor uppspolade ur modern svensk diskbänksrealism, losshakade från kravet att vara Verkliga. Visst kan vi den här världen, visst har vi läst allt från Boye till Collins och världen som sådan har inga stora överraskningar … nåmendåså, då gör vi det till en poäng, en standarddystopivärld som slitits så tunn att den måste hållas ihop med tvingande normer och etiketter för att skygglapparna ska sitta kvar.

Det är ju alltid frestande att läsa en dystopi som en reflektion av tiden den skrevs i, och här har vi alltså ett språk hämtat ur ett samhälle där det faktiskt fanns Saker Man Inte Fick Säga och applicerat på en värld där allt redan sagts. Där alla konflikter bemöts med ”Nu lägger vi det här bakom oss och blickar framåt.” Där minsta antydan om att man kan göra saker på något annat sätt bemöts av vild panik och tillrytningar att sitt för fan ner i båten innan du stjälper oss, sabba för guds skull inte vår illusion att vi ordnat allt. (Amatka använder konsekvent det opersonliga pronomenet ”en” i stället för ”man”. Sådär bara.) Men framför allt vågar den fabulera.

Det finns en fantastisk liten våg av nya apokalypslögnare i svensk litteratur idag, Carolina Fredriksson, Susanna Lundin med flera; de som skriver om saker som aldrig kan hända, sammanbrottet som vi fruktar utan att tro på dem, och vågar ljuga och berätta sagor som känns sanna även när de beger sig in i rena drömvärldar. Där någonstans leder en smalspårig järnväg in till Amatka. Och marken under Amatka är kanske inte lika frusen och ogästvänlig som den verkar.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2013-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-04-26 21:15

Kategori: Recension | Recension: #5200

2 kommentarer

[...] On the Swedish side: lovely review of Amatka over at Dagens bok . [...]

Still dusty « Karin Tidbeck Oregistrerad 2013-04-28 13:18
 

[…] (Obs: Kul recension av boken för dem som redan läst.) […]

En döbra DYSTOPI | Bokmalande Oregistrerad 2014-01-09 22:51
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?