Man skulle kunna tro att titeln Håll huvudet kallt var en halvdan översättning av ”Don’t loose your head!” och anspelade på att Heather Wells andra fall inleds med att en av New York Collages hejarklacksledares huvud en morgon hittas avhugget och kokande på spisen i köket på studentboendet Fisher Hall. Anspelar på det gör den förstås, men i original heter de första två böckerna om Heather Wells faktiskt Size 12 is not fat respektive Size 14 is not fat either.

Betydligt roligare titlar, om ni frågar mig, och kanske mer rättvisande också. För om teveserien Veronica Mars var en Kitty Drew för 2000-talet, så kan det här nog närmast beskrivas som ”Veronica Mars möter Bridget Jones” (eller om det är tvärtom). Heather Wells är en knubbig, före detta popstjärna, vars manager och mamma stuckit med hela hennes förmögenhet samtidigt som skivbolaget dumpat henne för att hon inte längre velat dansa efter deras pipa. Nu närmar hon sig 30 och jobbar alltså som föreståndare för Fisher Hall, studentboendet som sedan förra terminens (och bokens) hissmord fått öknamnet Dödens korridor.

Som baksidestexten säger: inget gör Heather ”så förbannad som när någon dödar hennes elever!” Hon har visserligen lovat både polisen och snygge privatdetektiven Cooper, som hon bor inackorderas hos – för visst ja, i samband med att hennes karriär tog slut hittade Heather också pojkvännen, pojkbandsidolen Jordan, i en minst sagt komprometterande situation med en annan tjej och flyttade ut lite akut – att inte bli inblandad i fler mordutredningar. Men vad gör man när polisen verkar måttligt intresserad och framgångsrik, och alla misstänkta finns där precis under näsan på en?

Så långt Heathers Veronica Mars-tendenser; hennes vardag är också fylld av Bridget Jones-bekymmer. Ja, julhelgen har nog landat henne närmare 44 än 42 i klädstorlek, och jo, hon suktar efter Cooper samtidigt som hon försöker hantera ex-pojkvännen Jordans stundande bröllop (och nämnde jag att de båda är bröder?). Dessutom har hon ju ett jobb att sköta, med ganska ofta odrägliga studenter att se efter – en klart roande igenkänningsfaktor för den som råkar ha haft den typen av arbete.

I och med att det här är Meg Cabots andra bok om Heather och Fisher Hall kan hon fördjupa porträtten av karaktärerna – de som finns kvar från förra boken, alltså – vilket är trevligt. Lite underligt känns det kanske att ett så bestialiskt mord får utgöra ingrediens i en tämligen glättig berättelse, men det blir ändå ganska oläskigt spännande och underhållande. Att Heather Wells är en lätt överårig ungdomsbokshjältinna kan ju också vara kul för oss lätt överåriga ungdomsboksläsare (och på originalspråk verkar den här bokserien faktiskt sorteras som vuxenbok). Slukaråldern behöver egentligen aldrig ta slut, och det här är en roman att sluka. Däremot kanske inte att direkt minnas efteråt.