Har du någonsin försökt flytta ifrån dig själv? Tänkt att där, på den där platsen (som egentligen mest finns i ditt huvud), där skulle jag kunna bli precis den jag skulle vilja vara? Dit skulle jag inte ta med mig något av allt det här skräpet som jag släpar runt på där jag är nu?

För sextonåriga My ska utbytesåret i USA bli det där nya tillfället, har hon tänkt sig. Den där platsen dit hon slipper att ta med sig det som är svårt hemma. Där hon kan vara ny.

Som roman betraktat börjar det bra. För My själv kanske mindre bra. Hon hamnar nämligen inte i coola New York eller hippa Kalifornien, utan i lilla konservativa Owensville, Missouri. Bondlandet. Där alla går i kyrkan varje söndag och där det onaturliga med rasblandning är ett okontroversiellt samtalsämne vid middagsbordet.

Redan första kvällen blir en kulturkrock av episka mått. Hon är ateist, svarar My lite aningslöst på frågan om vilken kyrka hon tillhör. Det får hennes värdmamma att stänga in sig på sitt rum och gråta hysteriskt hela kvällen. På morgonen har ”Mom” emellertid beslutat sig: det måste vara Guds avsikt att hon ska frälsa My. Eller ”Tessie”, som hon snabbt blir omdöpt till, eftersom My verkar omöjligt för Mom att uttala. Åh, de ska bli de allra bästa vänner!

Så här långt, och genom merparten av boken, är Homecoming Queen en intressant och välskriven ungdomsroman om vem man är och hur man ska leva tillsammans med folk som tänker annorlunda än en själv. Hur mycket ska man anpassa sig och ta seden dit man kommer? När måste man våga säga ifrån? Och hur?

Någonstans i romanens andra halva har jag däremot känslan av att författaren helt imploderar av alla olika teman hon vill berätta om. Framför allt tar en kärlekshistoria överskuggande plats, en klassisk missförstådd bad boy med ett hjärta av guld-historia. Och jag får helt ont i magen av i hur hög grad hela flickrumskulturen riktigt dryper av det motivet. Sådant kan man förstås inte skylla en enda författare för, men jo, jag tycker att Herngren landar i klyschor här, och det gör mig lite besviken.

Det har också hänt mig förut att jag fått känslan av att en berättelse som ”egentligen” utspelar sig under författarens egen tonårstid, bara hjälpligt uppdaterats till att utspela sig i nutid. Jag har förstås ingen aning om ifall Homecoming Queen har särskilt mycket självbiografisk bakgrund, men på omslagets författarfoto poserar Moa Herngren i vad som ser ut att vara skoljackan från hennes eget utbytesår i USA (enligt presentationen 1986-87). Det skulle förklara inte bara internets och mobiltelefoners abnormt marginella roll i handlingen, utan också hur clueless huvudpersonen verkar vara om amerikansk ungdomskultur. Hon vet till exempel inte vad ”Homecoming Queen” är, eller ”curfew”, eller ”grounded”, och jag har bara lite svårt att föreställa mig att någon med tillgång till dagens alla amerikanska high school-filmer och teveserier inte skulle ha koll på det. Särskilt någon som drömt om att faktiskt åka som utbytesstudent.

Det är förstås en väsentligt mindre invändning än den första. Vad mig anbelangar håller Homecoming Queen helt enkelt inte hela vägen. Det är synd, för inledningen, och en ganska stor del av resten av romanen, lovar betydligt mer.