Utgiven | 2006 |
---|---|
ISBN | 9781933771137 |
Sidor | 213 |
Språk | engelska |
Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till det stora landet i väster. Nu tänker jag inte så mycket på egenheten att godtyckligt bomba mindre länder – det är ju ett ganska entydligt osympatiskt drag. Jag tänker på förmågan att producera smarta, charmerande teveserier och sedan låta dem gå en plågsamt tidig död till mötes medan man överöser fantasilöst, stereotypt praktskräp med priser och säsonger.
Låter jag en smula bitter och proportionslös så är det för att jag känner mig en smula bitter och proportionslös. Ännu ett år, ännu en cool blondin utpetad från tevetablån (eller ni vet, rymdskeppsbesättning; alltid är det något).
Inte alla människor vill få saker de gillar analyserade. Själv är jag möjligen något akademiskt skadad, men jag gillar det i typ 99 fall av 100, nästan oavsett om jag gillar vad där står eller inte. Att läsa är ett sätt att tänka. Plus: analyser av serier och karaktärer man gillar och kan identifiera sig med – helt billig terapi, ju.
Poängen med en bok som Neptune Noir är förstås inte så mycket tillförseln av ny kunskap som det rena frossandet i redan välbekanta fenomen och citat. Men också själva språket i den här typen av amerikansk populärkulturforskning (eller kvasiforskning, som det väl kanske snarare är fråga om här) är en viss behållning. Det är avslappnat, vitsigt och lättläst.
Lani Diane Rich gör till exempel en underhållande utvärdering av seriens camp- respektive noir-värden. Kunskapstillförseln är väl ungefär lika med noll, men rolig läsning är det. Fotnoterna använder hon för kommentarer som ”It takes a really dark soul to order a murder hit while building sandcastles with his infant daughter. I’m just saying.” och ”It’s wrong, wrong, wrong that Veronica ended up with Duncan in ”Normal is the Watchword” (2-1). Discuss amongst yourselves the wrongness.”
Uppsatserna i Neptune Noir ger en rad perspektiv på Veronica Mars, från berättarstruktur till karaktärernas relationer, lögner, föräldraskap, det tydligen inte sällan förekommande motivet att låsa in kvinnor i kylskåp och teveseriers förhållande till bilar. Deanna Carlyle drar intressanta paralleller mellan ”teen noir” och USA:s mentala tillstånd efter 11:e september och Katrina, och Chris McCubbin spekulerar kring politiskt konservativas lite otippade gillande av Veronica Mars. Juridikläraren Alafair Burke anstränger sig lite kuriöst med att rättfärdiga ”Lawless Neptune”. Jag menar, rättsystemet och polisen är inte alltid så rättvisa, effektiva eller ens humana som man skulle önska sig – någon som behövde anstränga sin fantasi?
Ytterligare ett märkligt only-in-America-fenomen: studera bokens framsida. Längst upp kommer bannern ”Completely unauthorized”, så undertiteln ”Unauthorized investigations into Veronica Mars” – och så, längst ner, ”Edited by Rob Thomas, creator of Veronica Mars”. Unauthorized, hm? Förklaringen ligger förmodligen i överkommersialiserad amerikansk upphovsrätt, men ändå.
I alla fall har Rob Thomas, förutom förord, skrivit en liten kommentar innan varje artikel. I några fall har han också kommenterat med noter inuti artiklarna. Det är en ganska märklig teknik, att låta seriens upphovsman få sista ordet (och en ganska ovanlig redaktörsroll över huvud taget). Skam att säga funkar det ganska bra. Frågorna är sällan kontroversiella och Thomas inte överdrivet defensiv. Artikelförfattaren ifråga påpekar något, till exempel att hunden Back-up bara får vara med när han behövs som rekvisita, aldrig som ordinarie familjemedlem. Och så förklarar Thomas att det beror på att det är så dyrt att spela in med hund och hundtränare.
Eller okej, att Kristen Bell i huvudrollen och att faktiskt få ha en huvudkaraktär som blivit våldtagen är de två stora sakerna han är glad att ha slagits mot tevebolaget för. Att Logan Echolls aldrig var menad som ”episk”. Och att Keith Mars skrevs som idealpappan Thomas, nu när han själv fått en dotter, hoppas att han kan leva upp till. (Räck upp handen om ditt hjärta inte precis förvandlades till en välvillig pöl.)
Spoilerfaktorn kompliceras förstås något av att artiklarna behandlar säsong ett och två, medan Thomas kommentarer härstammar från mitten av säsong tre. Oddsen är förstås rätt stora vid det här laget att om du läser den här boken gör du det som plåster på såren efter en halvspattig slutsäsong med hjärtekrossande cliff hanger-avslutning. Och då är ju spoilerfaktorn det minsta av dina problem.
Publicerad: 2007-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-12 23:23
En kommentar
Ja. Igår såg jag mitt sista inspelade avsnitt. Idag råder sorg.
#
Kommentera eller pinga (trackback).