Rubriken ovan är en av avsnittsrubrikerna i Coffee at Luke’s. An Unauthorized Gilmore Girls Gabfest. Den säger en del både om centrala teman i teveserien och antologin och om den charmerande organisationen i de här antologierna. Trivsamhet och språkliga kvickheter kommer i första hand. Den inställningen råkar passa som hand i handske ihop med Gilmore Girls och redaktören Jennifer Crusie inleder för övrigt på det temat med ett fint förord om vad som gör dialogen i serien så bra.

Analysen i Coffee at Luke’s varierar i från privata åsikter och dreglande över karaktärer till djupare resonemang om klass, kön och ekonomi. En hel del relationer blir det förstås, i synnerhet mellan mödrar och döttrar, men också vänskapen mellan Rory och Paris får sitt eget kapitel. Kristen Kidder diskuterar sexualitet och konsekvenser under rubriken ”That’s what you get, folks, for makin’ whoopee” och Miellyn Fitzwater utvärderar Rorys fadersfigurer med diagram och allt.

Charlotte Fullerton skriver ett intressant kapitel om Emily Gilmore, om ”Old Money” och ”values that came over on the May Flower” – om än utifrån den lite märkliga premissen att Emily skulle behöva försvaras som trovärdig karaktär. Chris McCubbin diskuterar seriens rötter i 1930- och 40-talens screwball-komedier och Maryelizabeth Hart skriver seriens historia genom de böcker och tidningar som läses i den.

Till de mer udda artikelämnena hör Gregory Stevensons ”Dining with the Gilmores”. Att mat inte är oväsentligt i Gilmore-tjejernas liv behöver man inte ha följt serien särskilt slaviskt för att ha noterat – Jenny Crusie beskriver till exempel Ally McBeal, ”FOX’s contribution to anorexia”, som ”the anti-Gilmore Girls, since Lorelai and Rory never stop eating”.

Stevenson börjar träffsäkert nog med att diskutera mat i serien som en sätt att kommunicera relationer, personlig stil och klass. Därefter försöker han knyta ihop vad som äts i inledningsscenerna med varje avsnitts tematik och då börjar det bli ganska märkligt. Att överväga Yale istället för Harvard jämställs med att leva med valnötter i salladen. Att äta hamburgare (”dead cow”), färga håret (”dye”) och göra bort sig inför en skolklass konstituerar på något oklart sätt döden som tema. Till sist knyter han så ihop alltsammans med aposteln Paulus och Filipperbrevet. För att … ”whimsy goes with everything”? Originellt är det i alla fall.

Coffee at Luke’s ger också en lite kuriös inblick i amerikansk mentalitet. Det superkontroversiella i att Lorelai som sextonåring valt att föda och behålla sitt barn utan att för den skull gifta sig med pappan är kanske lite svårt att se som svensk, medan det faktum att hon väljer att dessutom klara sig utan föräldrarnas pengar – jag menar, i ett samhälle utan vårt sociala skyddsnät eller barnomsorg och som ung ensamstående mamma utan så mycket som en high school-examen – hos uppsatsförfattarna förefaller ganska oproblematiskt och helt i linje med den amerikanska drömmen.

Lika märkligt amerikansk är Stephanie Rowes fullkomligt lyriska beskrivning av hur gammalt allting är i New England. Tid, i synnerhet ur ett västkustperspektiv, är sannerligen något relativt.

Flera kapitel ägnas Stars Hollow, småstadsmyset in absurdum. Sara Morrison, den enda människa jag någonsin sett beskriva sig själv som hobbyekonom, utreder chanserna för Stars Hollows affärsliv i verkligheten och det blir en ganska deppig historia. Rorys bokhandlar går bort direkt, liksom Weston’s Bakery och stadens trubadur. Den sympatiskt delade kyrklokalen går också fetbort, medan Miss Patty’s, Gypsy’s, museet och Taylor’s Old Fashioned Soda Shoppe har oddsen för sig. Morrison sätter framför allt fingret på en väsentlig förutsättning för den fiktiva småstadsidyllen: där finns inga affärskedjor.

Mer komplext blir det när Jill Winters utreder Lorelais förhållande till småstaden. Winters beskriver Stars Hollow som en snökula, det tryggt idylliska under glas där få förhållanden egentligen utvecklas, och den eviga konflikten mellan tryggheten där och längtan efter något annat. Både en och två småstadsbor kan säkert känna igen sig i det.

Jag hörde en gång en något mindre nogräknad kaffedrickare få ett utbrott över allt finlir och tjafs om olika sorters kaffe nuförtiden. Gillar man kaffe så sörplar man i sig vad som helst med koffein i, var hans kompromisslösa tes. Något liknande gäller för de här antologierna. Frossarvärdet är nyckeln. Så lämna pretentionerna – och mobiltelefonen – vid dörren, slå dig ner, ta en kopp och bara häng ett slag.