Det här är tankeexperimentet – återgivet på en föreläsning i mediepedagogik – som fick mig att införskaffa Steven Johnsons Everything Bad is Good for You. Why Popular Culture is Making Us Smarter: Ponera att böcker precis uppfunnits, medan dataspel har funnits mer eller mindre sedan historiens gryning. Föreställ dig sen hur detta nya, suspekta medium kritiseras.

Jämfört med de gamla goda dataspelen, som interaktivt stimulerar en rad sinnen och intelligenser, framstår böckerna som skrämmande ensidiga och understimulerande. Läsande tycks extremt asocialt och fysiskt och psykiskt passiviserande. Här förväntas man sitta, stilla och okontaktbar, glömsk av sin omgivning, och bara linjärt följa berättelsens i förväg utlagda tråd. Aldrig ta ställning och kunna påverka. Förfärligt!

Johnson är naturligtvis inte emot böcker. Det vore ju onekligen att skjuta sig själv som författare i foten. Han har bara en underhållande och tankeväckande förmåga att vända upp och ner på invanda gamla försanthållanden. Varje medium måste förstås och bedömas på sina villkor. Moraliska paniker har uppstått kring varje nytt uppstickarmedium sedan tidernas begynnelse – och ännu har inte mänskligheten gått under.

Nej, tvärtom blir vi bara smartare och smartare, menar Johnson. På amerikanskt manér lägger han stor vikt vid bland annat förbättrade resultat i IQ-tester och hans utgångspunkter är förvånansvärt naturvetenskapliga. Kvantitativa resultat av diverse hjärnforskningsresultat och standardiserade tester spelar stor roll i hans argumentation. Och egentligen är det väl ganska självklart att den som till exempel spelar dataspel och liknande utvecklar en rad användbara förmågor som krävs i detta – reaktionsförmåga, rumsuppfattning, förmågan att kartlägga komplicerade regeluppsättningar och problemlösningar, och så vidare.

Det är också kring elektroniska interaktiva medier som Johnsons argument framstår som starkast. Grundantagandet i varför populärkulturen gör oss smartare är emellertid vad Johnson kallar The Sleeper Curve, det faktum att populärkulturen överlag också blir kvalitativt bättre och mer avancerad hela tiden. Det vill han bevisa med en bunt små listor och diagram och jo, det är svårt att beskriva sådana här fenomen, men ofta blir det väl torftigt. När han ska bevisa att storfilmer blivit mer komplexa listar han till exempel en bunt karaktärer ur först Star Wars och sedan Sagan om ringen och de blir något fler i det senare fallet. Onekligen ganska tunn bevisning, inte minst för att de flesta människor spontant skulle kunna fylla på båda listorna åtskilligt.

Här och var har han goda poänger. Jag tror säkert att det stämmer att berättartekniken i både filmer och teveserier blivit betydligt mer avancerad de senaste decennierna – som Johnson påpekar begriper vi komplicerade historier med tidshopp och parallellhandlingar som till ganska nyligen varit reserverade (och frågan är om de inte i böckernas värld fortfarande i ganska stor utsträckning är det?) små, litterära eliter. En smula komiskt blir det när Johnson kommer till dokusåpor och har så uppenbart svårt att hitta argument för deras kvalitet att han landar i ett bruksperspektiv som lyser med sin frånvaro i resten av boken. Det perspektivet – hur kultur används människor emellan, som diskussioner över kaffe, och så vidare – hade definitivt varit relevant hela vägen. Här reduceras det tyvärr till ett famlande efter halmstrån.

Everything Bad is Good for You är med andra ord en ojämn bok, inte utan guldkorn. Argumentationen svajar ibland, men huvudpoängen går fram på ett lättillgängligt och inte sällan roande sätt. Även populärkulturen förtjänas att tas på allvar. Fast det borde väl vid det här laget vara ganska självklart.