Recension

: En spik, en ros
En spik, en ros Madeleine Bourdouxhe
2009
Elisabeth Grate Bokförlag
7/10

Horisonten fastspikad

- Säg något då skrik…Ett kort tag hejdade han sig och såg på de där vidöppna ögonen, som ett blått vatten utan stränder, en himmel utan horisont. Sen höll han för de där ögonen, vände det där ansiktet mot marken, tryckte ned det, skrapade det mot stenarna och den söndersprängda betongen.

I en mörk gränd får Iréne en hammare i huvudet, i en säng sticker Léa kniven i ryggen på mannen som köper tillbaka strejkarna. På bensinmacken slocknar Annas leende i stjärnor av blod och i en fuktig kvällsskog sitter Blanche, på rymmen från nystrukna skjortor, disk och purjolökssoppor.

I Madeleine Bourdouxhes starka kvinnoporträtt är kvinnorna som moln och gas, blått vatten utan stränder, en himmel utan horisont. De är skiktade och skingrade men också oantastliga. När kvinnan utan namn får stryk för sin fullkomlighet gör hon inte motstånd, hon spänner sig bara fjädrande mot slagen. Kvinnornas tid går åt till att flytta sig runt männen och männen runt dem. Männen å sin sida ser inte kvinnorna förrän de gått rakt in i molnet, upptäckt att skjortan inte är struken eller att horisonten vill gå ut och dansa. Då blir de irriterade och våldsamma och sedan förvirrat ångerfulla.

Det är en ändlös stämning, en hetta och ett mörker. Man önskar att molnen ville torna upp sig, bli tjocka, mörka och väldiga – men det enda som händer när det regnar är att fruktträdens blommor mosas sönder. En lätt skälvning i träden, smält socker på spisplattan som måste skrapas bort, allt är frenetiskt oändligt. Stämningen novellerna igenom är tickande, tryckande som inför väntan på fördämningen, syndafloden, förlossningen.

Madeleine Bourdouxhes noveller blev, när de kom ut 1937, inte oväntat rosade av feministen Simone de Beauvoir. Ett eget rum, som Virginia Woolf skrev, det är vad Bourdouxhes kvinnor skulle behöva. Istället är det som hos kvinnan i den första novellen:

Tomt, tung och tomt, i Annas huvud och hjärta, och runtomkring henne. Hon är denna kropp, hon är denna läpp, hon är inte längre mer än denna läpp som börjar blöda så fort hon rör på den och som hon försiktigt känner på med tungan.

Styrkan i Bourdouxhes texter är den förtätade och laddade stämningen i kombination med ordknappheten, de snabba vändningarna och hettan, mörkret, torkan. Ändlösheten tar ut sitt pris i de något långdragna inledningarna och i öppna slut. Hur gick det sedan, undrar man?

Sigrid Nurbo

Publicerad: 2009-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-14 13:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3399

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?