Krönika

Tillåter ni att jag känner på fissura parietalis

Sommarläsningen för in mig på oväntade vägar. Jag rör mig längs skumma bakgator i sekelskiftets London och på Dartmoors dimmiga hedar. Jag läser Sherlock Holmes. Sir Arthur Conan Doyle är egentligen inte någon vidare författare: torr och stel prosa och platta karaktärer som ibland passerar karikatyrens gräns. Samtidigt är texterna befriade från oväsentligheter som moderna deckare är överlastade med. Historierna är inte så spännande, men mycket humoristiska. Roligast är förstås Holmes med alla sina nycker, nedvärderande kommentarer och överdetaljerade förklaringar. Han är verkligen en lyckad karaktär och det är förstås tack vare honom som romanerna och novellerna är sådana klassiker.

Ibland skrattar jag gott även åt bikaraktärerna. En favorit är den rättshaveristiske mr Frankland i Baskervilles hund:

Han vurmar för den brittiska lagen och har offrat en hel förmögenhet på processer. Han slåss för stridens egen skull och är lika beredd att välja den ena sidan som den andra, så det är inte underligt om det har blivit ett dyrbart nöje för honom. Ibland avstänger han en väg och trotsar kommunen då den vill tvinga honom att öppna den. En annan gång kan han med egna händer riva ner en grind under förebärande att vägen har varit öppen sedan urminnes tider, varefter ägaren får stämma honom för åverkan. Han vet en massa om säteri- och församlingsrätt; ibland tillämpar han sitt vetande till fördel för invånarna i Fernworthy och ibland till nackdel för dem så att han, beroende på hans sista tilltag, omväxlande bärs i triumf, bildligt talat, utmed bygatan eller bränns in effigie.

Holmes är en ganska skamlös kopia av Poes urdetektiv Dupin, men trots att Poe egentligen är en otroligt mycket bättre författare än Doyle så är just historierna om Dupin usla och direkt skrattretande (särskilt Morden på Rue Morgue). Där Dupin bara är en irriterande besserwisser lyckas Holmes charma läsaren med sin humor och sitt överlägsna sätt som han ofta klädsamt maskerar genom att berömma Watsons begåvade men felaktiga slutledningar. Jämfört med karaktärerna han möter är Holmes tämligen komplex med sin gåtfullhet, sitt narkotikabruk och sin manodepressiva natur. Doyles litterära stöld är helt klart en exemplarisk sådan.

Bland det roligaste med att läsa Sherlock Holmes är alla tidsmarkörer. I Baskervilles hund träffar Holmes och Watson den lustige doktor Mortimer som är en passionerad frenolog. Vid åsynen av Holmes utbrister han:

Ni intresserar mig mycket, mr Holmes. Jag hade knappt väntat att få se en så dolikocefal skalle eller ett så kraftigt utvecklat ögonparti. Tillåter ni att jag känner på fissura parietalis. En avgjutning av ert huvud, sir, i avvaktan på att originalet skall bli tillgängligt, skulle utgöra en prydnad för ett antropologiskt museum. Det är inte min mening att smickra, men jag erkänner att er skalle intresserar mig i hög grad.

Det här är förstås väldigt roligt. Det blir nästan buskis – och lyckad sådan. Tidsmarkörer återkommer i De fyras tecken i form av den koloniala översittarattityd som fortfarande härskade kring sekelskiftet. Som vanligt är det doktor Watsons ord, men det är en tidsera som gör sig hörd:

Det rätade upp sig till en liten, mörkhyad man – den minsta jag någonsin sett – med stort, missformat huvud och tjockt, trassligt hår. Holmes hade redan dragit sin revolver, och jag drog upp min vid åsynen av vilddjuret. Han var insvept i någon sorts mörk rock eller filt som bara visade ansiktet, men det ansiktet var nog för att göra en sömnlös. Aldrig har jag sett en sådan grymhet och bestialitet i en människas anletsdrag. De små ögonen glödde och de tjocka läpparna drogs tillbaka från tänderna när han grimaserade åt oss i halvt djurisk ilska.

Det finns även andra exempel där personers karaktär och utseende blir ett. Bland annat kan man se hur kriminalitet kopplas till naturen, det vilda, djuriska och förhistoriska, men inte till den vackra, moderna civilisationen i London. I Baskervilles hund möter vi straffången Selden ute på den beryktade heden:

Ur själva den skreva där ljuset brann stack det fram ett ondskefullt, gulaktigt ansikte, ett avskräckande djuriskt ansikte, märkt av laster och brott. Med sin långa skäggstubb, sin smutsiga hy och sitt toviga hår kunde det ha tillhört någon av de förhistoriska vildar som bodde i dessa klyftor. Ljuset speglades i hans små, listiga ögon som spanade vaksamt till höger och vänster. Det var som ett listigt vilddjur som hört jägarens steg.

Mycket känns föråldrat i böckerna, men det finns också det som känns friskt och mindre tillkrånglat än i många av dagens kriminalromaner. Inte minst gäller det detektiven själv. Jag är glad att författare inte skriver så här längre, men efter att ha läst om Sherlock Holmes är jag också glad att de gjorde det förr.

Alice Thorburn

Publicerad: 2009-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-18 19:51

Kategori: Krönika

2 kommentarer

En annan bok av Doyle – eller snarare serie av noveller – är de om Brigadier Gerard. Som ung läste jag ‘Napoleons husar’ och ‘Brigadgeneralens bravader’, som jag vid tidpunkten fann spännande och läsvärda, även om huvudpersonen är stereotypiserad. Kanske något för yngre läsare med ett visst intresse för historia?

Gunnar Bjursell Oregistrerad 2009-08-24 15:54
 

Doyle själv lär ha varit besviken att ingen läste hans historiska romaner utan föredrog de enligt honom mer ytliga berättelserna om Sherlock Holmes. Men om majoritetens val är något att bry sig om så hade han helt enkelt fel när han ansåg att de förra var bättre. Intressanta ur tidsbildssynpunkt kan de ju vara i alla fall (såväl gällande tiden de handlar om som tiden då de skrevs)

Alice Thorburn Redaktionen 2009-08-26 19:44
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?