Recension

: Vila i frid
Vila i frid Sofie Sarenbrant
2012
Damm förlag
7/10

Deckarpussel med schvung

Utgiven 2012
ISBN 9789173518338
Sidor 384

Om författaren

sofiesarenbrant
© Lars Trangius

Sofie Sarenbrant debuterade 2010 med Vecka 36 och två år senare blev hon författare på heltid. Hennes serie om den unga och karriärsinriktade kriminalinspektören Emma Sköld är inne på sin femte bok och serien har sålts till tolv länder.

Sök efter boken

Deckarälskare som jag är finns det en genre som ligger mig extra ömt om hjärtat: pusseldeckaren. Det är enligt mig den ultimata mordhistorien. Det karaktäristiska är att mordgåtan är i fokus och ligger utlagd som ett pussel. I formen ingår att det är en sluten miljö där alla som som kan ha gjort det är samlade. Ledtrådar, alibin och logik är viktiga delar av pusseldeckaren. Hela deckar-genren kan sägas vara skapad ur den här typen av berättelse, med Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes, och Agatha Christies berättelser i förgrunden. Böckerna är trots mångfalden av mord ganska lättsamma och tonen är ofta putslustig.

Vila i frid är en typisk pusseldeckare. En berömd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på den rofyllda spa-anläggningen Yasuragi Hasseludden. Strax därefter hittas ett pensionärspar döda i rum 327. Båda händelserna verkar vara olyckor men hotellchefen Peter Berg och vd:n Nils Wedén får ändå onda aningar. När ännu en person dör på Yasuragi, denna gång i de varma källorna utomhus, blir det uppenbart att det finns ett samband mellan dödsfallen. Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta är ett komplicerat fall med många bottnar.

Att boken är förlagd till ett spa, med en filosofi som bygger på att hämta energi och skapa inre ro och harmoni, är genialt. Och för oss som varit på anläggningen som från början var LO-skola, är de långsmala betongkorridorerna ypperliga skrämselgångar. Har man ännu inte varit ute på Hasseludden fungerar romanen ändå. Miljön målas skickligt upp och behandlingarna förklaras pedagogiskt.

Stämningen var mer uppsluppen än vad den brukade vara på banken under arbetstid. Och definitivt mer avklädd än normalt. Bara att se kollegornas håriga ben och oklippta tånaglar var en upplevelse över det vanliga. Det kanske också var orsaken till att det blev en och en annan öl för mycket för somliga.

Romanens karaktärer tampas alla med sina personliga problem och sorgliga hemligheter. Kriminalpolisen Emma Skölds kamp för att bli gravid har fått hennes förhållande att knaka samtidigt som hennes relation till systern är mer än frostig. Överhuvudtaget befolkas historien mest av vanliga, ängsliga människor som längtar efter att finna ro. Det är befriande och skönt otrendigt. Även språket är enkelt och snärtigt utan att det blir fattigt. Historien har ett skönt schvung som griper tag. Detta är en bok jag slår upp även om jag bara har en minut över. Jag kommer på mig själv att stå och läsa den medan jag lagar middag, och det är nästan så att jag diskar och dammsuger med boken i andra handen. Morden är många, vilket också ökar dramatiken. Det enda jag har att anmärka på är att galenskapen mot slutet rinner över på ett något schablonartat vis.

Anna Liv Lidström

Publicerad: 2012-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-15 17:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4660

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?