Recension

: Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott
Chockdoktrinen – katastrofkapitalismens genombrott Naomi Klein
2007
Ordfront
7/10

Huka er gubbar, för nu laddar hon om!

Utgiven 2007
ISBN 9789170371561
Sidor 679

Om författaren

Fotograf: Andrew Stern

Naomi Klein är en kanadensisk journalist född 1970 och medverkar i tidningar som New York Times, Newsweek, Village Voice och Aftonbladet. Hon bokdebuterade med ”No logo”, 1999, och boken kom att bli en bästsäljare i många länder. Sedan dess har Klein framförallt publicerat artiklar i olika fora.

Naomi Klein – Författarens egen hemsida.

Sök efter boken

Det går en röd tråd från 1970-talets Chile, via Polen, Ryssland, Sydafrika och en rad andra länder – ända fram till dagens amerikanska ockupation av Irak. Det menar Naomi Klein, när hon nu återkommer med en uppföljare till bästsäljaren "No Logo". Och det är en tjock tegelsten till bok, som går till frontalattack på den så kallade "Chicago-skolan", också känd som nyliberalism.

Kärt barn har ju många namn, och samma sak gäller kanske hatade barn. Klein ger nämligen nyliberalismen ett nytt namn: "katastrofkapitalism". Det kännetecknande för den nyliberala politiken – vilket föranleder Naomi Kleins nya namn – är att den sällan eller aldrig har införts på demokratisk väg. Regeln har istället varit att det har krävts någon form av kris eller katastrof för att ett lands ledare ska acceptera att införa nyliberalismens politik – chockdoktrinen i ett nötskal. Chocken kan komma i form av en militärkupp (som i Chile på 1970-talet, det första landet att införa nyliberalism i praktiken) eller en militär ockupation (som i dagens Irak). Men det kan också vara en ekonomisk kris (som exempelvis i Polen och Ryssland i samband med kommunismens kollaps), en politisk kris (som Storbritanniens Falklandskrig eller Kinas massaker av studenter och arbetare på Himmelska Fridens torg) eller en naturkatastrof (som många länder i Sydostasien efter tsunamikatastrofen).

Som en följd av kris- eller katastroftillståndet är medborgarna inte benägna att protestera mot förändringar av den ekonomiska politiken i lika hög grad som de annars hade varit, utan har framförallt den övergripande krisen för ögonen. Man bryr sig i ganska liten grad om vem som äger telekom-nätet, om det dagligen faller bomber runt omkring en, så att säga. Kriser och katastrofer gör det alltså lättare för makthavarna att införa en impopulär politik – oavsett om den införs på grund av att de själva stödjer en sådan politik, eller för att de tvingas till det av olika anledningar. Nyliberalismen har ingenstans ett folkligt stöd, menar alltså Klein, utan genomförs alltid av makthavare bakom slutna dörrar, utan insyn eller demokratisk förankring. Hon belägger på ett slående vis hur tydligt denna chockdoktrins röda tråd löper allt genom de senaste decenniernas världshistoria. Även för en läsare som är tämligen påläst om ekonomisk politik lär den här boken nog kunna leda till en aha-upplevelse i den frågan. För den som söker en ingående och detaljerad bakgrund till samtida internationell politik är det här därför snarast ett måste – och en mycket värdig uppföljare till "No Logo".

Men chockdoktrinen är egentligen något som nyliberalismens förespråkare – allt från Milton Friedman till samtida chockdoktorer – knappast har stuckit under stol med. Tvärtom, visar Klein också, har många av dem aktivt förespråkat chockterapi. Minnesgoda svenskar kan säkert dra sig till minnes den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund, som agerade rådgivare åt det post-kommunistiska Rysslands ledare, för att förmå dem att genomföra ekonomisk chockterapi där. Redan Milton Friedman argumenterade ju i stil med att Chicagoskolans medicin må vara besk, men om patienten behöver den så får man stå ut med det. För att få igång den ekonomiska utvecklingen krävs en nyliberal politik, skulle väl en försvarare av chockdoktrinen kunna svara Klein, och då må ändamålen helga medlen. Den intressanta frågan blir ju i så fall om chockbehandlingen har haft avsedd effekt. Här är bokens allra svagaste sida, för Naomi Klein har faktiskt inte mycket till svar att ge i den frågan – hon kommer bara med några lösa påståenden, oftast utan någon som helst källa, om att politiken har fått katastrofala effekter. I den här frågan lär alltså den här boken knappast förändra någons åsikt.

Boken kan också kännas omotiverat lång, och som att den understundom tänjer sin argumentation över bristningsgränsen. Exempelvis känns det väl lite väl hårddraget att påstå att kriser och katastrofer var avgörande för att införa nyliberalism i åtminstone USA och Storbritannien – där hade ju högerpolitiker gått till val på att införa en mycket liberal politik, och kom också i båda fallen att bli omvalda även efter att politiken hade börjat genomföras.

Bokens luckor och brister till trots får man väl ändå konstatera att när det gäller bokens huvudsakliga syfte – att spåra chockdoktrinens genombrott – gör Naomi Klein ett strålande jobb med att blottlägga hur ingenjörerna till katastrofkapitalismen tänkt och agerat.

Klas Rönnbäck

Publicerad: 2007-11-11 00:00 / Uppdaterad: 2007-11-11 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2695

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?