Enligt Wikipedia är ”koral” (icke att förväxla med korall) en musikalisk term som betecknar melodin till en kyrkosång. Och den titeln sitter fint, vilket jag också återkommer till.

När jag pluggade på heltid fastnade jag okristligt nog framför såpaserier jag aldrig någonsin skulle hänga med i vanliga fall. ”Days of our lives” blev min dags glitter och sug av någon anledning. Jag vill dra paralleller till boken jag nu ska recensera. När jag för ganska exakt ett år sedan recenserade Högre än alla himlar, första delen i den trilogi där Blå koral ingår, var jag inte helt förtjust, men liksom i såpornas slippriga värld fastnar en utan att veta varför. Jag ville inte lämna historiens sex huvudkaraktärer i sticket. Och fastän jag var kritisk ville jag återse dem alla och se vilka riktningar deras liv skulle ta.

Nu är de som sagt tillbaka. Huvudpersonen Victor, tjusig, egocentrerad börsmäklare, hans milda fru Sanna, framgångsrik författare, deras genomgulliga lilla dotter Saga. Victors kusin Pella, grubblande terapeut, hennes make Stefan, som jobbar på Naturvårdsverket (och deras två välartade barn). Vidare skådisen Liv (Stefans lillasyster), Med i sällskapet finns också Victors bästa vän Jalle, bög som mestadels verkar i garderoben och annars jobbar på UD.

Eftersom detta är en massiv nutidshistoria som omfattar första milleniets årtionde kan en ana vad denna andra del ska innehålla. Vi får följa sällskapet i dryga två år denna gång, från sommaren 2004 till vintern 2006. Nära 700 sidor tar oss den vägen, och vi får vara med om fruktansvärda naturkatastrofer såsom tsunamin och stormen Gudrun.

Som tidigare är det Victor som är huvudperson, och det är intressant. Han är en lyckad och självgod människa men sedan förra boken vet vi att han har bottnar. I denna del beskrivs hans familj som genomgående perfekt, så pass att jag får kväljningar. Frugan Sanna är världens vänaste och vackraste, dottern Saga älskas näst intill ihjäl av alla. Det kan helt enkelt inte hålla. Och det gör det såklart inte heller (spoiler), utan katastrofen inträffar. Det är faktiskt här som historien limmas ihop och får trovärdighet. I den outsägliga sorgen och saknaden blir karaktärerna mänskliga. Deras kamp och tankar kring det som fruktansvärda som hänt i Kao Lhak (där de flesta av oss har sympatier och är mer eller mindre inblandade) blir något som jag som läsare inte kan värja mig emot. Här anser jag att bokens höjdpunkt ligger. Det gör förbannat ont i hjärtat att läsa och bli påmind om den vilda vågens framfart. Hur det letas och kämpas för liv, förhoppning, förklaring. Jag känner den förtvivlan som skildras, den kryper under skinnet.

Naturligtvis blir inget sig likt i kompisgänget efter tsunamin. Vänskap prövas, tro omvärderas. Det är här som koralen kommer in. Den havsblå kyrkosången som sveper över historien och ger mig viss andnöd. Prövningarna, kullerbyttorna. Men annars är det mesta sig likt från ettan. Det snackas för mycket och gestaltas för lite. Och allting svamlas under närapå 700 sidor. Jag skrivs på näsan, för att använda ett gammalt talesätt. Boken borde vara minst två hundra sidor kortare. Jag vill ha mer plats som tänkande läsare. Vill ha utrymme att andas och tid att fylla i mellan raderna.