Gästrecension

: Om mörker
Om mörker Josefine Klougart
2015
Bonniers
6/10

Dåtid, nutid och allt däremellan

Utgiven 2015
ISBN 9789100145026
Sidor 330
Orginaltitel Om mørke
Översättare Johanne Lykke Holm

Om författaren


Foto: Sofie Amalie Klougart

Josefine Klougart, född 1985 i Danmark, debuterade 2010 med Stigningar og fald. Hon har nominerats två gånger till Nordiska Rådets litteraturpris. En av oss sover är den första boken som översatts till svenska.

Gästinformation

Frida Holmqvist är bosatt i Stockholm men kommer alltid att längta efter saltvatten och karga klippor. Är utbildad socionom och har tidigare skrivit krönikor för ETC Göteborg. Läser helst under ett parasoll men i väntan på varmare väder duger sängen eller kollektivtrafiken.

Sök efter boken

Hissen klickar till i trappuppgången och börjar sin färd, antagligen nedåt eftersom det brummande lätet dröjer sig kvar. En vårfågel vars sång jag inte känner igen flyger mellan trädkronorna på innergården. Grannen spelar en låt som gör att tunga basgångar letar sig upp mellan träplankorna. Vartenda ljud blir tydligt när jag försöker ta mig in i Om mörker. Och jag försöker, om och om igen. Men det är som att den inte vill läsas, att den inte vill bli förstådd.

Vid tredje försöket är det äntligen tyst runtomkring mig och bara efter några sidor fylls jag av en melankoli, som kommer att bestå boken igenom. Men jag känner mer än vad jag förstår. Jag slungas känslomässigt tillbaka till när jag som fjortonåring läste Prousts På spaning efter den tid som flytt och kände mig dum för att jag inte kunde ta den till mig. Den litterära världen hyllar Josefine Klougart och jag känner mig utanför.

Jag återvänder till texten på baksidan; ”Om mörker är en roman om eftermiddagen och om döden. Om små och stora katastrofer, om skyfall och sjukdom. Här finns en ridolycka och en resa bort från vintern, en promenad längs stranden och alla stenar man orkar bära med sig hem. Och så pärlor och pallade äpplen, och sol och ljus och ögon.”

Och så här är det boken igenom. Bilder och fragment blandas, dåtid och nutid utan någon egentlig riktning. Det är han, hon, jag, du, vi och allt däremellan.

Precis som jag alltid har varit hon, och du alltid han, det är inte nödvändigtvis något problem med det.

Men det är först när jag slutar läsa Om mörker som en roman, när jag slutar leta efter en röd tråd eller en handling, som det inte längre är något problem. När jag istället hoppar fram och tillbaka, läser en sida här och där så kan jag uppskatta språket och den svidande träffsäkerhet som skymtar fram ibland.

Hon kryper omkring honom, försöker få tillgång.
Som en tjuv eller någon som vill ha något av en.
Kan du inte lägga av, ber han henne

När jag läser så tänker jag på luft som är mättad av saltvatten och ruttnande tång och på hur ensamheten känns mer i en innerstadslägenhet än på en öde strand. På hur ljuset, mörkret och hudens kött skapar tomrum som vi försöker fylla.

Du dricker som om alkohol vore svaret på en mycket viktig fråga

Om mörker är krävande på ett sätt som gör att jag många gånger helst vill lägga den ifrån mig. Men de gånger då jag sugs in i texten, inte låter omvärlden störa, så blir jag ett med vissa stycken. Läser dem flera gånger i rad, känner dem. I hela kroppen. Och trots mitt motstånd kommer jag att återvända till Om mörker för i min iver att hitta en berättelse, ett sammanhang så missade jag det den förtjänar, tid.

Vuxna människor somnar när de kommer hem till sina föräldrar. Inte för att de slappnar av, men för att det är så mycket tid som måste igenom deras medvetande.

Frida Holmqvist

Publicerad: 2016-04-02 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-31 18:17

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #6513

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?