Frågan är ju egentligen inte om Stoner är en bra roman; det är den. En sån där enkel, rak, kristallklar berättelse som aldrig krånglar till det för sig, bara flyttar in oss i en annan människas liv så effektivt och så trovärdigt att man ibland tittar upp och undrar vart man är innan man dyker ner igen. Så om den enda frågan du vill ha besvarad är ”Ska jag verkligen läsa den?” är svaret ”Ja.”

Nej, frågan är väl snarare varför det är en bra roman nu, 2014. För när Williams släppte den här 1965 sjönk den ju ganska obemärkt. Han dog 1994, helt bortglömd av den litterära världen. Och så plötsligt för ett par år sedan kommer hypen igång, utan någon Hollywoodfilmatisering bakom sig, utan något stort litterärt pris, utan något annat än ett viskat ”Har du läst Stoner än?” som skickats vidare från läsare till läsare, kritiker till kritiker, tills den trycks på nytt, masar sig upp på topplistorna och blir översatt.

Så vad är det vi ser som det hoppfulla 60-talet inte såg?

Är det occupyhippies och legaliseringsförespråkare som köper den i tron att den har något med gräsrökning att göra? (Det har den inte; Stoner är bara det mest neutrala, anglosaxiska, urtrista namn Williams kunde komma på.)

Är det den amerikanska litteraturens nyupptäckta intresse för klass som vill se Stoners öde som en bild av glastaket som alltid funnits där i den amerikanska drömmen för dem som inte är födda med silversked i mun?

”Det är min far”, sa Stoner. ”Han är död.”
”Åh, Willy!” sa Edith. Sedan nickade hon. ”Då är du troligen borta resten av veckan.”
”Ja”, sa Stoner.”

Är det läsare som tröttnat på all postpostmodern litteratur med sina genderanalyser, karaktärterapi, formlekar och multipopkulturreferenser och bara vill ha en enkel död vit man att läsa igen? Är Stoners läsare desamma som ser Don Draper som ett dygdemönster? (De lär å andra sidan inte tåla den försagde, menlöse Stoner.)

Är det drömmen om det misslyckade 1900-talet, en önskan att gå tillbaka till en historia som börjar innan 1914 och försöka spåra vart det gick åt helvete? Hur cynicismen triumferade över upplysningstanken, maktspråket över konsten?

Ett krig dödar inte enbart några tusen eller hundratusen unga män. Det dödar något hos ett folk som aldrig kan återfås. Och om ett folk genomgår tillräckligt många krig finns snart bara odjuret kvar, den varelse som vi – ni och jag och andra som vi – har hämtat upp ur dyn. Den intellektuelle borde inte bli tvingad att förstöra det som han ägnat sitt liv åt att bygga upp.

Är det att vi känner igen oss i Stoner, mannen som går genom seklet utan att egentligen göra någon skillnad, utan att delta i de stora krigen, underordnar sig själv plikten mot något han inte kan definiera?

Är det hipsterfaktorn, att läsa en bok av ett Bortglömt Manligt Geni, en litteraturens Inside Llewyn Davies?

Jag vet inte. För jag kan ju inte fatta varför den någonsin glömdes bort; jag sitter med Stoner på samma sätt som den unge William Stoner sitter i föreläsningssalen på jordbruksuniversitetet där han måste ta en litterär grundkurs för läroplanens skull, och professorn frågar honom vad Shakespeare menar med en viss sonett och William stirrar på texten och kan inte svara, han är helt förtrollad, han är drabbad, han är förälskad. Han kastar jordbruksstudier och livet på föräldrarnas gård åt helvete, han läser litteratur och blir professor, han gifter sig därför att så ska man göra och även om äktenskapet blir helt misslyckat biter han ihop och stannar, undervisar årskull efter årskull utan att inspirera någon, håller sig undan större konflikter än någon enstaka fakultetskonflikt, älskar sin dotter djupt utan att kunna visa det, skriver en bortglömd bok och dör, allt utan att ens ifrågasätta att det skulle finnas något mer.

Det är frestande att jämföra med Richard Yates och hans förbannade Revolutionary Road (en annan sextiotalsroman som plötsligt blev en hit igen för några år sedan). Eller vafan, om vi ska gräva i amerikanska giganter, Melville och hans icke-aktör Bartleby (ni vet, ”I prefer not to”). Men Stoner (och Stoner) är något annat. Han kämpar inte mot sina skygglappar som Yates karaktärer, han ger inte upp som Melvilles; han bara fortsätter. Det är något så provocerande enkelt i det; vi sitter där, fast i romanen, och väntar på att den andra skon ska falla – att Stoner som en sann amerikansk arbetarhjälte ska resa sig upp och säga NOG, att boken i slutet ska stiga till ett crescendo av bitterhet eller uppror eller en besk kommentar om Stoners karaktär… men när slutet väl kommer är det så naturligt, så självupplösande att jag sitter andlös.

Det är en roman där varje sida är så anspråkslöst fulländad (även om översättningen har en tidlöshet som irriterar mig lite) att man nästan vill riva ut dem en efter en när man läst dem. Samtidigt är det inte en perfekt roman; med Williams lågstämda, passionerat passionslösa perfektion kan jag inte förebrå den som finner den tråkig – de har fel, men jag kan förstå varför de tror det. Men kanske är det det vi behöver i 2010-talets stress? Att ha tråkigt? Att inte kräva att bli stimulerad och underhållen och betygsatt och lajkad varje sekund av livet, utan måla upp en evighet på drygt 200 sidor, livet som ett ihärdigt maratonlopp utan spurtpris, med en hedrande femtusentrehundrafemtiniondeplats efter målgång? Same as it ever was, same as it ever was…

Jag vet inte. Kanske. ”Romanens konst är att skapa tid,” sade Josefine Klougart i Babel häromveckan. Williams skulle svarat ”Ja, det är väl självklart?”, satt nytt band i skrivmaskinen och jobbat vidare.