När Richard Yates skrev sin sista roman levde han under knappa ekonomiska förhållanden, var alkoholiserad och hade passerat sin karriärmässiga höjdpunkt, den National Book Award-nominerade debuten Revolutionary Road, med ett kvarts sekel. Jag kan inte med säkerhet påstå att han var olycklig, men jag kan i alla fall påstå att hans egen person skulle platsa in utmärkt som en karaktär i Cold Spring Harbor. Och de personer som utgör handlingen i den idylliska Long Island-staden, vars namn är detsamma som titeln, är i vart fall inga lyckliga personer.

Nej, de olyckliga själarna vars liv romanen kretsar runt, familjen Shepard och familjen Drake, är alla utan undantag en samling förlorare. För vissa av dem är det pinsamt uppenbart. Fadern Charles Shepard är officeren vars transport över Atlanten anlände tre dagar för sent för att han skulle få ta del av det första världskriget och nu är han lite för gammal och har lite för dålig syn när världskrig nummer två så bryter ut. Medan andra, som modern Gloria Drake, försöker upprätthålla en fasad av framgång vilken, uppenbart för alla runt omkring henne, har uteblivit. Ja, på ett underliggande plan vet hon ju förstås också om det, men använder sig med stor framgång av förträngningsmekanismer.

Norstedts har nu släppt sin tredje Yates-roman på svenska och för de som läst Revolutionary Road och Eastern Parade kommer väl knappast temat om drömmar som aldrig slår in och hur de istället får uthärda den banala tillvaron deras liv utvecklats till, som en överraskning. Det är åter igen amerikansk medelklass. Ja, ska man hålla sig strikt till någon slags klasspyramid är det väl snarast den lägre delen av medelskiktet, vilken gör allt för att klamra sig fast vid sin medelklassidentitet och är livrädd för att falla ner till pyramidens stora arbetarklassbas. De två familjernas öden slås samman av en slump när far och son Shepard träffar mor och dotter Drake och de två yngre gifter sig i ett äktenskap som är olyckligt redan under smekmånadsfasen. Ett äktenskap som dock ivrigt uppmuntras av föräldrarna. För Shepards del i syfte att få ordning på sin lite otyglade son och i Drake-familjens fall för att på lite osakliga grunder få en klassknuff uppåt, vilket en pensionerad armékapten och en bilmekaniker ändå knappast ger.

Språket är enkelt och rättframt men samtidigt fyllt av så precisa karaktärsbeskrivningar att författaren oftast inte behöver mer än en eller ett par meningar, för att man som läsare får en klar och exakt bild av bokens människor. De författare som med så små, tillsynes obetydliga betraktelser av någon alldaglig handling kan ge en så pass heltäckande bild av sina karaktärer är lätträknade och än en gång förundras man över att det behövdes Kate Winslet och Leonardo DiCaprio för att Yates romaner skulle få det stora genomslaget.

Ja, diskussionen om varför han inte fick det genombrott han så väl förtjänade när han var i livet kommer igen i praktiskt taget varje recension (inklusive min egen Eastern Parade) men den blir på något sätt oundviklig. För det finns en orättvisa i det. Det väcker även frågor om hur Yates författarskap hade sett ut om han under sin livstid fått ta plats bredvid de riktigt stora amerikanska nittonhundratalsförfattarna, gossarna med medalj från den svenske konungen som Steinbeck, Hemingway och Faulkner. Vill man ha stöd för tesen om den lidande konstnären är dock fallet Yates inte det bästa stället att söka. Även om Cold Spring Harbor är en lysande roman så är dess höjdpunkter, det träffsäkra språket och persongalleriet, desamma som i debuten. Men medan det där också finns en handling som knyter ihop historien, upplevs Cold Spring Harbor mer som ett titthål som öppnas på första sidan, men som sen stängs igen på sidan 200. Fast samtidigt inger det en helhetskänsla av hopplöshet och obetydlighet, som att den här samlingen människor är just så obetydliga att ingenting stort någonsin kan hända dem.