Egentligen är inte en recension nödvändig här, för läser man bara första meningen så förstår man ganska mycket av boken.

Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa

Men trots att Richard Yates själv, på dessa tjugotvå ord, summerar Eastern Parade bättre än vad som är möjligt för någon annan, så finns det ändå en hel del att säga om boken.

Norstedts följer upp succén med översättningen av Revolutionary Road genom att nu släppa en översättning av Yates femte roman. Det har diskuterats en del om varför Yates inte översatts tidigare, Revolutionary Road skrevs 1961 och Eastern Parade 1976, men man kan väl bara konstatera att det är bättre sent än aldrig. Men det är inte bara för svenska läsare som han försummats, för när han dog 1992 var det som en bortglömd föredetting även bland de amerikanska läsarna, där han ju trots allt hade en del framgång under sin levnad. Men att han nu har fått en postum upprättelse kan nog ändå knappast bara tillräknas filmatiseringen av Revolutionary Road från 2009 eller den allmänna vurmen för femtiotalet med allt från inredning och mode till kritikerhyllade HBO-serien Madmen. Den upprättelsen måste även tillskrivas hans litterära kvaliteter, för de är inte obetydliga.

Yates beskrivningar av efterkrigstidens amerikanska medelklass är helt lysande, i allt från helt vardagliga detaljer till dess centrering kring kärnfamiljen som den enda möjligheten till riktig lycka, och inte minst dess klassmedvetenhet. En medvetenhet som, även om den kanske saknar många av de yttre symbolerna eller trögrörligheten som säg den brittiska, ändå är noga med att positionera sig själv på samhällstrappan som lite bättre och lite finare än den arbetande klassen under dem. I Eastern Parade följer vi som sagt de två systrarna Grimes, från deras barndom i 1930-talets New York ända in till 1970-talet, och det utan att det hela är en släktkrönika i tegelstensformat. För precis som i begynnelsemeningen fångar Yates upp det väsentliga utan att använda någon utfyllnadstext och redan efter de första sidorna känner vi huvudkaraktärerna ganska väl.

Den uppåtsträvande modern, som bara kan mäta lycka med hur hon uppfattas av sin omgivning, introduceras genom att hon säger till den yngre dottern att hon inte får doppa brödkanterna i mjölken med motiveringen att det inte ser trevligt ut. Den frånskilda pappan, som geniförklaras av familjen, upplyser de besökande döttrarna att hans arbete som redigerare egentligen bara går ut på att kontrollera andras texter och att tidningen Sun inte alls är USA:s bästa tidning utan ”inte mycket till tidning” och dessutom politiskt reaktionär. Men det är ett jobb och dessa inte växer på träd.

Och så har vi såklart de två systrarna. Den äldsta systern, Sarah, är den sötaste av de två, men hon saknar ambitioner och kan bara se sin lycka som ett bihang till en äkta make. Lillasystern Emily är den intellektuella, som studerar och sedan skaffar sig en yrkeskarriär, men som trots det inte betraktas som annat än misslyckad av sin familj. Under resans gång fylls dessutom hela tiden persongalleriet på, inte minst av alla mer eller mindre tillfälliga älskare till Emily.

Tonen är givetvis dyster och gemensamt för alla, inte bara de två systrarna, är besvikelser. För även om det här och var finns talang, drömmar och ambitioner, mynnar dessa ändå alltid ut i misslyckanden. Misslyckanden som dock sällan erkänns utan kamoufleras med en allting-är-bra attityd och som undertrycks av den ständigt närvarande vardagsalkoholismen.

Det är ingen tvekan om att det snarare rör sig om en god portion självkännedom än ett ödets ironi, att Yates egen person mycket väl skulle kunna existera som en bifigur i Eastern Parade. Men han får ju trots allt sin upprättelse, om än postumt. Det skiljer nämligen honom från karaktärerna i Eastern Parade. För de är alla lika obetydliga i livet som bortglömda när de avlidit.